Våld och motvåld bland myggor och tigrar

Jag antar att de flesta bokrecensenter känner åtminstone någon kulturpersonlighet som blivit "uthängd" i Myggor och tigrar, och att de tveksamma, skumma och rätt negativa recensioner som jag läst av boken kan ha en del med det att göra. Hur förhåller man sig till en bok som sågar ens chef eller kanske rentav hela den kulturredaktion där man får sitt levebröd?
Jag frågade en tjej som jobbade i baren på ett kulturevenemang nyligen vad hon tyckte om Maja Lundgrens bok. Hon svarade att hon inte hade läst den och att hon nog inte skulle göra det heller, eftersom Maja L. "hänger ut personer som jag tycker om". Det är ju också ett sätt att förhålla sig, inte nödvändigtvis felaktigt, det får var och en bedöma.
Kritiken mot boken har i huvudsak följt två spår; boken är långtråkig och skildringen är paranoid. Dessutom det rent etiska problemet, ska man hänga ut dessa personer i det svenska kulturlivet med namns nämnande?
Min personliga åsikt är att boken är välskriven och litterärt intressant. De första ca 140 sidorna är furiösa, konstnärligt kontrollerade samtidigt som de vibrerar av spänning och närvaro i skildringen av det svenska "maffialiknande" kulturlivet. Sedan planar boken ut i den bitvis långdragna dagboksskildringen från Neapel, här är boken faktiskt på gränsen till långtråkig, även om författarjaget redan på förhand bemöter sådana invändningar genom att hävda att det repetitiva draget är medvetet. De sista 50 sidorna tar boken fart igen och knyter faktiskt ihop säcken vad gäller de två olika maffiastrukturer som berättarjaget tar sin bitvis förvirrade vandring igenom.
Min slutsats är att boken är som mest levande där författaren har bearbetat för henne avgörande moment efteråt, medan den paradoxalt nog blir svalare och mindre intressant när hon skriver i dagboksform om något hon är med om. Det paranoida draget blir också mer accentuerat i dessa partier, eftersom man kommer så nära författarens tvångstankar (som jag kan känna en viss ömhet för) och idiosynkrasier, som liksom bara står där på sidan. Läsaren får välja att köpa dem helt och hållet, eller bara till hälften eller inte alls. Boken måste förvisso ses som en helhet, men mittenpartiet är trots allt konstnärligt problematiskt genom sin stillastående karaktär.
Det naivt erotiska svärmeriet för olika maffiapersonligheter blir också påfrestande i dessa Neapel-partier, innan dess konsekvenser så småningom uppenbarar sig. Även jag var förtjust i Alan Parker-filmen Bugsy Malone – tydligen en generationserfarenhet – men jag har aldrig gått in i någon gangsterromantik, det tilltalar mig inte. Här tycks vi ha att göra med en viss sadomasochistisk underkastelsetematik hos berättarjaget, något som kommer fram också i partierna från det svenska kulturlivet.

Inledningsvis såg jag Maja Lundgren som en outsider, men jag har så småningom förstått att hon i själva verket är född in i det svenska kulturlivet genom släktband och andra förbindelser. Det är också svårt att tro att någon utan dessa förbindelser skulle kommit undan med det motvåld hon faktiskt utövar; som när hon hotar att hälla kaustiksoda i käften på medlemmar av Aftonbladets kulturredaktion.
Min personliga erfarenhet är att kulturredaktionerna nog har drag av sekter och maffiaorganisationer där lojalitet värderas högt, där har Maja Lundgren inte inbillat sig. Även jag känner några av de medverkande i partierna från det svenska kulturlivet, men just de jag känner kommer relativt väl undan, kanske för att de inte är de riktiga makthavarna.
Några av de hon angriper verkar inte ha gjort henne något mer substantiellt än att vara konkurrenter med henne om Augustpriset och – enligt henne – vara sämre författare. Kärleksförklaringarna och inviterna verkar vara relativt jämnt fördelade mellan könen, även om kvinnan rent maktmässigt befinner sig i underläge. Men, som sagt, hon är inte den som undviker att ge tillbaks. Det blir för enkelt att renodla detta – som en del skribenter har gjort - till att vara en "feministisk" bok, då de maktkamper hon skildrar har fler dimensioner än så.
Vad gäller skildringens tillförlitlighet är det omöjligt att döma helt säkert, man får nog ta berättelsen som ett utflöde av författarens temperament. Inget av det hon uppger förefaller dock vara helt orimligt, åtrå och lidelser kan göra saker med människor.
Ett sakfel hittar jag i alla fall på sid. 54. Magnus William-Olsson beskrivs där tillsammans med Ulf Eriksson som "femtiotalist i den höglitterära skolan". Fel, MWO är född i november 1960!
Vad gäller den därefter beskrivna (s. 55-57) uppläsningen för tidskriften Pequod på Gula Villan vid Stockholms universitet var jag själv närvarande. Möjligtvis är jag identisk med den person som beskrivs på följande sätt i texten: "En annan kille, en ung litteratör, tyckte inte alls om mig. När jag var på toaletten passade han på att drypa av utan att ta farväl, vilket de andra uppfattade som konstigt." I såna fall ber jag att få dementera, jag hade och har fortfarande inget emot Maja Lundgren. Och ung är jag förstås inte heller, längre.
Sammanfattningsvis är detta en läsvärd bok i den allra mest febriga Strindbergstraditionen, minsta händelse antar symbolisk gestalt som i Inferno. Hur den kommer att stå sig över längre tid är omöjligt att sia om, som ett brännmärke i nuets hud funkar den ändå utmärkt. I egenskap av konstnärligt-existentiellt sår gör den också människor illa, var och en får avgöra om utgivningen var rätt; för egen del kan jag ändå inte neka till att bokens konstnärliga värde är stort.