BOFH, del 40

Efter att inte ha kunnat jobba på hela torsdagseftermiddagen på grund av något slags seghet i systemet kommer jag tillbaka till verkstan vid sextiden på kvällen. Då sitter Sven där vid en PC och hälsar knappt. Bredvid honom sitter Dag som jobbar med en kulturtidskrift vid namn Järnstång. Jag slår mig ner vid min arbetsplats och tar itu med mailen. Tack vare att Jerker varit inne och fixat lite fungerar allting som det ska igen.

Jag: Varför lyckas Kjell skicka mail med kinesiska tecken i till alla tidskrifter?

Dag: Vad Kjell lyckas med och inte lyckas med är ett mysterium ...

Sven: (knappar sammanbitet på datorn med en otänd cigg i munnen)

Jag: Det var visst lite Järnstångstrubbel härom dagen också?

Dag: Ja, och nu är det big time Järnstångstrubbel. Hela numret som vi har jobbat med hela sommaren har försvunnit från min dator.

Båda två går ut och röker och sedan kommer Sven tillbaks och slår sig ner på samma plats. Dag går ner i källaren.

Jag: (till Sven) Går det att hitta?

Sven: Det vet jag inte.

Jag: Hur kunde det bli så?

Sven: Jag har försökt säga det till Kjell – men han lyssnar inte på det örat – att det händer att filer försvinner från servern och att man ska göra backup på de viktiga filerna ... Och sedan är det väl inte så jättelysande att jobba med en fil i tre månader och inte ha en enda backup, men folk älskar ju att göra på det viset så det krävs ju att man får sitta en helg och göra om allt som man har gjort för att man ska lära sig hur bra det är att spara saker. Jag lärde mig att spara på det viset.

Jag: Det gjorde jag med. Jag lärde mig den hårda vägen. (stolt) Nu sparar jag min bok varje dag!

Jag återgår till mailen och Sven sätter igång med att begrunda någon sorts lista.

Sven: Varför har Kjell fått för sig att det är bra med initialer som användarnamn på servern så att man inte vet vem som är vem?

Jag: Just nu har jag lite ret på Kjell så jag undrar också varför han får för sig så mycket. Som att ta semester just nu, till exempel.

Sven: Ska vi spela Betabet?

Jag: Å, vad du är ...

Sven: ... jobbig.

Jag: Nä, jag skulle gärna spela Betapet, men jag måste jobba för jag har inte kunnat jobba på hela dagen.

Sven: Vad är det som har varit fel?

Jag: Det har varit jättesegt, inte bara på min dator utan överallt.

Sven: Det finns för mycket på servern, det är därför.

Han återgår till att titta på sin lista, där det står vilka som tar upp för mycket plats. Två tjejer kommer upp från källaren och börjar laga mikromat i köksavdelningen. Sven passar på att koka kaffe samtidigt och smörar in sig hos tjejerna genom att säga att det finns väldigt lite kaffe kvar men att det naturligtvis kommer att räcka till dem. Sedan talar han om för dem att de står med på hans bre-ut-sig-på-servern-lista.

Sven: Ni har tolv gig och ni får inte ha mer än fyra.

Tjejerna: Ojdå.

Lite senare på kvällen dyker Preben upp. Jag jobbar, Sven sitter vid samma PC som tidigare och spelar Betapet och Preben sätter sig bredvid. De diskuterar en bok som Preben har översatt och passar på att bli kompisar på Facebook och lite annat och Sven har en teori om att han skulle kunna hitta sitt livs kärlek på Betapet eftersom de tjejer som håller till där "har rätt sorts intressen och en IQ på över 50 i alla fall".

Sven: (med ny cigg i mungipan) Hon var söt, men man ser ju vem som har varit inne på ens sida ... Men då gör jag så här, att jag öppnar Explorer ... (nöjd med sig själv) Lite stalker är man ju. (paus) Anna Johansson i Ystad.

Preben: Ystad är lite långt bort.

Sven: Ystad is a fucking håla.

Tolv-gigs-tjejerna går förbi på väg ut på gården.

Sven: I can has rökkompis?

Ena tjejen: Ja, nu är vi tre!

Sven: (skuttar efter dem) Å, the more the merrier.

Jag har problem med att svara på ett mail och passar på att presentera mitt dilemma för Preben.

Preben: Återstår väl bara att önska honom en riktigt god jul.

Jag: (fnissar) Ja, om man bara fick!

Preben: Vad hindrar dig? En god jul har väl ingen dött av ... Eller, jo, det har ganska många dött av.

När Sven kommer tillbaka börjar han och Preben fundera på om det inte är dags för en öl på El Mundo och de försöker få med mig men jag är tvungen att avböja erbjudandet eftersom jag måste bli klar med jobbet och dessutom är förkyld. Medan jag försöker förklara detta dyker Gertrud upp.

Gertrud: (tar sikte på första bästa dator) Sitter någon här?

Sven: Mållgan sitter där.

Gertrud: Morgan, jaså ...

Sven: Ja, men han är ute och röker.

Preben: (till mig) Det kan vara bra med en förkylningsöl.

Jag: Det vore verkligen trevligt, men det får bli en annan gång.

Sven: Nu tycker jag att du är oäven.

Preben: Eller tvärtom.

När de har gått ut jobbar jag så gott jag kan medan Gertrud gör sitt bästa för att få igång en dialog om smittrisken vid förkylningar och Postens öppettider vid olika kontor. Kjell ringer vid tiotiden och undrar om Sven har tagit itu med fakturorna till Kulturtidskriftskatalogen under hans bortovaro. Det vet jag inget om, men jag passar på att tala om för Kjell att jag tycker att hans semesterplanering kunde ha varit bättre.

Kjell: Ja, det vet jag, men det finns ingen tid som är bra. Jag kunde ju ha struntat i att ta semester helt och hållet, men då hade det blivit klagomål här hemma.

Jag: Du får klagomål hur du än gör.

Kjell: Ja, att jag får klagomål, det är det enda man kan räkna med.

Raderna

Det var ofrånkomligt: idag blev det många, närmare bestämt en tredjedel av raderna i "The Gates of Eden".

Relationships of ownership
They whisper in the wings
To those condemned to act accordingly
And wait for succeeding kings
And I try to harmonize with songs
The lonesome sparrow sings
There are no kings inside the Gates of Eden

The motorcycle black madonna
Two-wheeled gypsy queen
And her silver-studded phantom cause
The gray flannel dwarf to scream
As he weeps to wicked birds of prey
Who pick up on his bread crumb sins
And there are no sins inside the Gates of Eden

The kingdoms of Experience
In the precious wind they rot
While paupers change possessions
Each one wishing for what the other has got
And the princess and the prince
Discuss what's real and what is not
It doesn't matter inside the Gates of Eden

Bob Dylan

Se, Jorden välver sig

Ena dan går jag med huvudet nere i hjortronmyren. Kärringstuket. Kvinnor över hela världen går ju så där, med ändan i vädret och pular med något på marken. Sedan in och grejar med något på spisen. Mina burkar med bärnstensgul sylt är fulla med pisk. Björkpisk mot knottjävlar.

Nästa dag är jag fast besluten att vandra upp till fjällplatån. Byn ligger på 640 m.ö.h. Men jag ska upp till 1000. Det har jag gått och glanat efter halva sommaren, och denna dag var perfekt. 24 grader, 5 s/m sydlig vind. Lätt packning. Inte ett knott, inte en broms. Men vråkar - och deras gnyende ungar i fjällbranten. Och en samisk man, som byter ett par ord med mig. En mjukspråkad, lättgången typ. En sån som jag ska gifta mig med, enligt planen. Min plan. Kanske inte Universums. Men det är fint att se en vacker man igen. Dagen lyfter lite, blir liksom ännu ljusare.

För det är ju ljuset det handlar om. Att nå det. Att vara på nivå med det, om så bara ett par timmar. Ett par sommardagar.

Sju timmar vandrar jag på fjället, eller sitter bland krypljungen och dvärgbjörkarna, eller lutad mot en varm skiffersten i den magraste backen. Marken på de mest utsatta platserna är den mest egensinniga. En frostgjuten matta av hårdpressad, torvblandad segjord. Tundra råder.

Det är inte mycket mellan mig och berget som sköt upp ur havet här för miljarder år sen. Och jag ser hur jorden välver sig, den rör sig, som ett stort djur. Från högplatån vid norska gränsen veckar sig bergen ner, i en fallande kadens. En gulgrön hedmark sjunker ner mot myrarna, sjöarna, gölarna. De turkosblå vattenytorna blixtrar till. Meanderån slingrar sig ner via forsar och fall.

Jag går långsamt och liksom gungande, som den samiske mannen. Ingen brådska, ingen jävla germansk målmedvetenhet. Inte ens något intresse för att nå toppen av fjället.
Här är ju redan flygfotonivå. Fjällvråkarna visslar kring huvudet. De är fabulösa flygare. Nu flyger två korpar ut över myrmarken nedanför mig. De kraxar, de söker gnagare, men de ser helt coola ut.

Att flyga är en mycket stark dröm, jag drömde den i natt. Nu brer jag ut armarna som en stor fågel och svänger dem i suset av vinden. Jag flyger ut över bergen, myrarna, glittersjöarna och lodjurslyorna. Det är lätt att flyga. Svårare att komma ner, då känns tyngden. Gravity, no fucking grace.

I drömmen i natt gick det också mycket lätt att flyga. Men jag insåg att jag måste passa mig för att glida iväg på uppvindarna, allt längre bort från utgångspunkten. Så jag vände i vind, och dök med nosen före ner mot en plats som inte var "för långt bort".

Vad betyder en sån dröm?
Inte: fear of flying, tydligen.
Rädsla att komma för långt bort?

Stol # 4 (1000 gånger pengarna)

Poeten, dramatikern, estradören m.m. Lars Forssell avled den 26/7-07. Han är saknad, inte bara i Svenska Akademien. Såg ett minnesprogram på teve häromdagen där hans rossliga och smittande skratt fyllde hela rummet. Bland många minnesvärda rader har han även myntat uttrycket "De flesta flickor skulle inte drömma om att göra de saker de drömmer om att göra".

Nu är fullt det möjligt att börja satsa pengar på vem som kommer att efterträda honom på stol nr 4. Eva Ström och Sigrid Combüchen är logoddsare medan Göran Greider ger 7 ggr! Ulf Lundell och Jonas Gardell ger 1000 gånger pengarna på Nordic Bet, enl SvD! Eller varför inte satsa en slant på Bruno K Öijer? Jan Guillou?

Raden

Det enda varaktiga är förändring.

Buddha

Tis fifty years since

Denna extremt värdefulla text

Det måste sägas på en gång; det här är en av de bästa texter jag läst, alla kategorier. Det är i själva verket manuset till en föreläsning som hölls i Uppsala den 14 december 1957. Rätt gissat; det är Albert Camus’ Nobelprisföreläsning ”Konstnären och hans tid”.
Det händer ju att Nobelpriset i litteratur ger upphov till bra saker, priset till Albert Camus 1957 känns ju som något som kom rätt. Och utan det hade vi inte så här i efterhand kunnat ta del av hans föreläsning som måste ha varit en upplevelse på plats, för de franskkunniga. Det finns återgivet i förlaget Lind & Co:s serie Nittonhundra i en utgåva tillsammans med de likaledes starka ”Brev till en tysk vän”, fyra brev skrivna till en tysk f.d. vän i ett ockuperat Frankrike mot slutet av andra världskriget.
I sin föreläsning ”Konstnären och hans tid” pejlar Camus de möjliga förhållningssätten för en konstnär i vår tid (okej, i hans fall andra halvan av 1900-talet). Han varnar för en överdriven esteticering av konsten lika väl som för en politiserad konst. Hans varningar och djupa råd känns lika värdefulla i dag som när de formulerades, även om det i första hand är den förstnämnda tendensen – alltså den överdrivna esteticeringen - som varit hotet under de senaste två decennierna, i åtminstone den svenska litteraturen och konsten. Camus föregriper för övrigt Stjernfelt/Thomsens argumentation med nästan ett halvt sekel.

"Motivet med den fördömda diktaren som är född i ett krämarsamhälle (Chatterton är den bästa illustrationen) har blivit till en förutfattad mening som innebär att man till slut inte kan vara en stor konstnär utan att vara mot sin tids samhälle hur det än är beskaffat. Från början var det legitimt att påstå att en verklig konstnär inte kunde ha något att göra med penningsamhället. Men den principen var felaktig när man drog den slutsatsen att en konstnär inte kunde framträda utan att vara mot allt i största allmänhet. Därför strävar många av våra konstnärer efter att bli fördömda och får dåligt samvete om de inte blir det. Samtidigt strävar de efter att bli både hyllade och utbuade. Hyllningar och utbuanden blir det förstås bara av en slump i dagens trötta och likgiltiga samhälle. Vår tids intellektuella anstränger sig allt mer för att göra sig större. Men genom att konstnären i dag avsvär sig allt, till och med traditionen i sin egen konst, får han den felaktiga föreställningen att han skapar sina egna regler och tror till slut att han är Gud. Samtidigt tror han att han själv kan skapa sin egen verklighet. Men på avstånd från samhället kommer han bara att skapa formella eller abstrakta verk. Dessa väcker känslor som experiment men saknar den fruktbarhet som är typisk för verklig konst vars syfte är att skapa sammanhang”. Osv. Det finns så många partier jag skulle vilja citera för att visa på lödigheten i Camus resonemang.

Ta också detta med den kommunikativa konsten, eller i mitt fall, kommunikativa dikten. Camus skriver en hel del väsentligt om detta. Jag, som har debatterat med sådana som Martina Lowden, Daniel Sjölin och Anna Hallberg om värdet av en kommunikativ dikt känner för ett ögonblick på ett nästan kusligt sätt hur en hand läggs på min axel av en äldre, död kollega. Nej, jag jämför mig på intet sätt med Camus, jag skriver inte heller lika vackert som honom, det är inte min poäng, min poäng är att vi båda två har känt djupt för och skrivit om denna fråga.

"Idealet om en kommunikation med alla är nämligen idealet för varje stor konstnär. Om det är någon som inte har rätt till ensamhet så är det konstnären, vilket inte alls stämmer med gängse fördomar. Konst kan inte vara en monolog. När en ensam, okänd konstnär vänder sig till eftervärlden bekräftar han bara ännu en gång djupet i sin kallelse. Han anser att en dialog med hans döva eller tankspridda samtid inte är möjlig och vädjar om mer av dialog mellan generationerna."

Vad gäller Lars Larsens första manifest så uppfattar jag det som svensk Sturm und Drang.

Kristna fundamentalister: God Help Me!

Såg häromkvällen en TV-film om nykristna väckelserörelsen i Amerika. 25% av USA.s befolkning räknas till den fundamentalistiska högern. De vet om att de är en maktfaktor och de indoktrinerar sina barn till att bli soldater i en hysteriskt religiös armé.

Se dokumentärfilmen på jesuscampthemovie.com om ni missat den. Också detta borde man ju veta, om USA, och om den nya "kristendomen".

Det är bilder av masspsykos, mental suggestion från frukost till läggdags, och barn som sätter in hela sin prepubertala känslighet och hormonella exaltation i väckelsemöten och träningsläger av samma kaliber som förekom i gamla Sovjet, gamla Kina, eller i den gamla straffdomspuritanismen från Norrbotten till Bohuslän.

En bild fastnar i mitt minne för att den är så enkel. Det är sommar även kring de nykristnas hus. På verandan sitter en kvinna. Hennes åttaåriga dotter kommer ut på trappen, klädd i shorts och linne, som vilken unge som helst. Det börjar regna. Flickan hoppar ut i regnet, som barn gör en varm sommardag. Hon njuter av att låta dropparna falla över kroppen. Mamman säger: Nu vill jag du ska gå in. Jag vill inte du ska bli genomblöt.
Kameran fångar en missunnsam min. Ansiktsuttrycket är glädjedödarens.
Flickan står kvar ännu ett ögonblick, trettio sekunder av egen vilja, medan mamman bevakar henne. Sen hoppar hon in i huset och säger: "ten drops, because I´m ten years".

Den tillsnörpta modern, som tror att hon gör guds vilja. 25% av Amerika ser ut som hon. Och alla gillar de Bush.
Jee-zus!
________________________________________

Och så här efter den store Regissörens (Bergman, Cassavetes, Antonioni, Fellini, take your pick!) bortgång kan jag om igen konstatera att det är på dokumentärområdet som filmens förnyelse sker, just nu.
Fast - å andra sidan - vi får väl se vad Lukas Moodyson har gjort, till hösten!

En dag på biblioteket (efter semestern)

Åter på jobbet. Ingen direkt panik, bara tungt. Högar av papper och ärenden, som vanligt. Idag tar jag en lite längre lunchrast. Just nu smattrar regnet på plåttaket. Ett välbekant ljud.

Surfar lite bland dagens nyheter på nätet. Inget viktigt verkar ha hänt i dag heller. Läser hellre författaren Jonas Berghs bloggande. Alltid lika vackert. Alltid bäst. (Till höger kan du se den stilige författaren från Landskrona som bor i Limhamn/Malmö.) Hans böcker känns ungefär som ett varmt regn från förr... Minnen och lukter blandas med en härlig energi. I oktober kommer det en ny roman - "Ett hål i huvudet där solen tar sig in". En titel som nästan överträffar hans debutverk "Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar".

Det verkar bli en läsvärd höst...

Amy Winehouse!

Ett av offentlighetens mest charmanta fyllon dammar av en gammal The Specials-pärla.

Nu har jag börjat sakna

en viss person.
Så här kommer lite mer av honom:

Sonett nummer 18

Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all too short a date:

Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed,
And every fair from fair sometime declines,
By chance, or nature’s changing course untrimmed;

But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow'st,
Nor shall death brag thou wand'rest in his shade,
When in eternal lines to time thou grow'st;

So long as men can breathe, or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.
_____________________________

The one and only William

Raderna

- I am a christian... and you?
- Me? I was born jewish, but later in my life I converted to narcissism.


Ur en film (Scoop) av Woody Allen, förstås.

Raderna

Ty en människa bör ju inte visa sig annorlunda än hon antas vara. Då blir den publik som varje människa har för sitt spel besviken, inte därför att det nya spelet är dåligt, men därför att det är nytt. Inte får en människa som nyss vädjat till vårt medlidande, till vårt vemod, eller till vår rädsla plötsligt börja experimentera med vår glädje liksom hon nyss experimenterat med vårt allvar! För mycket får det inte rymmas i en och samma människa. Då blir vi osäkra och dem vi är osäkra på tycker vi inte om. Och den människa som tycks rymma allt hatar vi, därför att det är emot spelets regler att rymma allt. De verkligt populära människorna är de enformiga, de som alltid är sig själva, det vill säga så som vi andra anser dem vara.

Stig Dagerman
Ur Bränt barn

When the mourning comes

Säga vad man vill, men nog är han otroligt bra på att skapa ödsligt vemodiga sångmelodier?