Våghalsig och ömsint bok om Leonard Cohen

Jag har hittills läst två recensioner av Peter Lindforss’ bok om Leonard Cohen, ”Mannen som förstörde mitt liv”. Den första, i SvD, kommenterar jag här. Den andra, i Tidningen Kulturen, av vår Argus-kollega Roberth Ericsson, tänkte jag egentligen inte kommentera alls, utom genom att säga att jag är i stort sett helt oense med honom vad gäller bokens kvaliteter.
Leonard Cohen har gett positiva impulser, på det konstnärliga och rent personliga planet, till en rad människor. (Själv såg jag honom, tillsammans med en vän, live på Stockholms konserthus någon gång i mitten av 80-talet, men det är en helt annan historia.) Peter Lindforss förmedlar detta väl - vi hör Cohens röst genom citat ur samtal, sånger, e-post med mera - samtidigt som han tillför en egen ton. Boken blir till ett samtal med tre personer inblandade, Leonard Cohen, Peter Lindforss och läsaren. Samtalet kunde egentligen inte vara viktigare, även om det också kretsar kring banaliteter ibland; det handlar om kärlek, konstnärskap – och ja, även motgångar och döden.
Det öppenhjärtiga och våghalsiga i tilltaget att berätta om Cohen utan att utelämna sig själv, att låta sig själv ta plats trots att man i Sverige tillhör de oetablerade poeternas skara tilltalar mig. Det är ett sätt att ta visionerna på allvar, och uppvärdera det hotade, mänskliga, förutsättningslösa skapandet. Ja, den här boken fortsätter att verka även i drömmen, det kan jag intyga.

Den kritik som har framförts i de ovannämnda recensionerna rör punkter som att kvinno- och mansbilden skulle vara romantisk och föråldrad eller att Leonard Cohen av författaren skulle ha satts över Bob Dylan (tydligen kontroversiellt; själv har jag dock inget behov av att rangordna dem, de är tillräckligt stora bägge två för mig). Kritiken rör marginella punkter, för boken har vad jag förstår aldrig varit tänkt att vara politiskt korrekt eller följa någon speciell agenda, utan vill helt enkelt bara ge ett levande porträtt av en människa, som råkar vara en mycket framstående musiker och poet, men också av en vänskap och en tid. Och med detta lyckas ”Mannen som förstörde mitt liv” mycket väl (titeln är en ironisk blinkning mellan författaren och Cohen).
Författarens eget minnesarbete är en central del av boken. Det handlar därför inte om självupptagenhet när författaren jämte Cohen skildrar även sitt eget liv, det ligger i uppdraget. Peter Lindforss berättelse tar oss tillbaka till svenskt 70-tal i spänningsfältet mellan Vesuviusgruppen och stalinistiska kulturkommissarier, men också till 80-talets Grekland med ett internationellt gäng frihetssökande bohemer där konstnärskap och kärlek var ledstjärnorna.
Lindforss möter Cohen vid ett cafébord på den grekiska ön Hydra, det vill säga det är Cohen som först söker kontakt, och en vänskap utspelar sig. Parallellt med deras vardag med skrivande och festande sätter Lindforss så småningom Cohen i perspektiv, återvänder till hans skivor och böcker, vänder och vrider på deras budskap, för att avsluta någonstans framåt millennieskiftet med en serie ganska nedslående tidskommentarer från en med tiden allt mer andligt orienterad Cohen.

I slutet av boken säger Peter Lindforss någonting som har kritiserats, nämligen att ”den röst Leonard hör [min kursivering] tillhör ett heligt landskap till vilket ytterst få är inbjudna”. Det är visserligen någonting annat och mer komplicerat än det egentillverkade citat som Svenska Dagbladets recensent invänder emot. Ändå blir jag själv benägen att invända. Jag tror faktiskt att alla är inbjudna, annars skulle Leonard Cohen inte ha skrivit sina sånger, givit ut dem och därigenom satt nyckeln i vår hand.
Men detta är marginalinvändningar, från min sida. Det viktiga är att Peter Lindforss låter oss lyssna igen, till Cohen, men också inåt till sångernas ursprung (utan att mystifiera, det handlar om hur sångernas starkt religiösa och existentiella ådra förmår uppväcka ett gensvar djupt inom oss). Därigenom ger han oss också möjlighet att nyupptäcka ett konstnärskap några av oss kanske redan trodde att vi kände.
Författaren tillåter sig att i Cohens efterföljd vårda en innerlig livskänsla i en orolig och mordisk tid som vår, att hylla skönhet och uttryckskraft också i det mänskligt sköra; vi möter en vindränkt bohem som samtidigt är den beundrade artisten vars röst vindlar sig kring det outgrundliga mysteriet i ett fullsatt Konserthus.
Otidsenlig? Låt så vara. Cohen har haft varierande framgång på den kommersiella arenan under olika decennier, men kan ändå aldrig ses som tidsbunden. Rösten kommer inifrån ett rum av det djupast mänskliga som i grunden saknar tid och som kanske just därför fortsätter att locka nya generationer av åhörare, så tror i alla fall jag.

FOTNOT: Leonard Cohen, som i mars väljs in i Rock ’n’ roll Hall of Fame ska senare i år ge sig ut på en sommarturné, som även omfattar Sverige.