Det tål att sägas, många gånger. Samtidigt definierar Therese aldrig vad hon menar med skönhet, det är underförstått att det finns ett skönhetsbegrepp som de flesta är ense om. Och det är kanske sant, jag tänker på sådant som harmoniska proportioner, det gyllene snittet, vissa skönhetsbegrepp har överlevt genom århundradena. Man hamnar lätt hos artonhundratalets idealistiska filosofer – eller hos Platon – om man börjar fundera över detta. Samtidigt finns det ju element av skönheten som vetter mot det otäcka och det brutala. Också den föreställningen har gamla rötter, men aktualiseras då och då på nytt under seklerna.
Longinos (200-talet e. Kr) skrev om det sublima och dess skönhetsvärden; det kan handla om mötet mellan det svaga och det starka, mellan liv och död, människans möte med naturkrafters grymma verkan som överväldigar henne. Det är en del av skönheten även detta, och en på sätt och vis hemsk del.
För mig är slutdikten i Ernst Brunners diktsamling Mr Skylight sublim på detta sätt, som det känns nästan otillbörligt att tala om. Alla som läst diktsamlingen vet att den cirklar kring Estoniakatastrofen, en närmast ofattbar katastrof som den gestaltar på ett sätt som blir bestående litteratur. Genom den sjunkande fartygskroppen klättrar människorna mot ljuset och befrielsen genom hela boken. Den har anknytningar till både de grekiska gravepigrammen och till Edgar Lee Masters Spoon River, men stämningen är ju en helt annan – Ernst Brunner skildrar människors kamp för överlevnad på randen till döden, det finns inget försonande i detta. Slutscenen hänger kvar länge, den är känd från media, men tas på detta sätt in i litteraturen. Det är sublimt och otäckt – men jag skulle ändå inte våga kalla det skönhet. (Mr Skylight är ett oratorium på närmast gammaltestamentlig grund, de grymma naturkrafterna dubbelexponeras ibland med det gudomliga, ibland står det gudomliga utanför dem.)
Nej, inget resonemang om Ernst Brunners diktsamling finns i Therese Bohmans artikel, hon tar helt andra exempel, men jag tar upp Mr Skylight därför att den för mig visar på det problematiska i begreppet skönhet; var går dess gränser. Att skriva dikter om Estonia är kanske ett extremt exempel, men de senaste hundra åren eller så, har ju skönheten sällan kommit utan ett drag av sönderslitenhet och grymhet. Picassos Guernica, Otto Dix expressionistiska bilder, Bruno K. Öijers Terror-dikt… skönheten finnes, men en del av den är ju föränderlig och en del av den är ytterst grym. Det gör hela frågan om skönheten väldigt komplex men kanske är det också hoppfullt att det inte finns några enkla svar.
Nya omgjorda Aftonbladet Kultur: ser bra ut när sidan domineras av en längre feature-artikel, dagar som domineras av recensioner ser det däremot lite inklämt ut. (Om nu långa, djuplodande recensioner kommer att finnas kvar på sidan?) Therese Bohmans artikel var just en sådan som tilläts dominera hela uppslaget, och där Aftonbladet Kultur använder färg och form på ett fint sätt som de inte tidigare gjort.
Slutligen kan man konstatera att Therese Bohman på sin nya bildbyline under artikeln ser lika enögd ut som någonsin Nefertiti på bysten i Berlins museum.
2 kommentarer :
Jag har inte läst artikeln, men håller med dig om att själva diskussionen om skönhet, vad det egentligen är, är det som är mest intressant. Jag tror precis som du att skönhetsbegreppet har förändrats och vidgats och nu för tiden tycker rätt många att betong och kubism och språkmaterialism (?) är vackert. På samma sätt så går det inte (i varje fall inte för mig) att bara betrakta en snyggt målad naken 1800-talskvinna och jubla inombords över ljuset och hantverket utan att se hela patriarkatet och Vecko-Revyn och H&M:s reklamtavlor igenom alltihop.
Skönhet handlar för mig om att hitta en form som både förmår uttrycka och läka ihop den sönderslitande känslan.
Det går att skriva ner, men det är svårt att göra och det går inte att sätta på formel.
Skicka en kommentar