Det poetiska 00-talet, mer eller mindre tendentiöst beskrivet

Segraren skriver (poesi)historien.
Men det finns en annan bild.

Det poetiska 00-talet började med ett ökat intresse för och en uppvärdering av den i huvudsak muntligt baserade poesin. Daniel Boyacioglu fick bokkontrakt och debuterade 2003 med ”Istället för hiphop”, och den minst lika begåvade Johannes Anyuru debuterade samma år med ”Det är bara gudarna som är nya”. Just dessa två poeter som kom fram ungefär samtidigt med poetry slam-rörelsen som trampolin kom ganska snart att gå skilda vägar.

Även om de fortsatt att göra uppläsningar med varierande musikinslag har Anyurus inriktning alltmer kommit att bli höglitterär. I ”Omega” (2005) lyckades han dock kombinera den muntliga inspirationen och existentiella tematiken med intrycken från läsning av Sonnevi och generationskamrater inom den språkmaterialistiska strömningen till en stark helhet. I ”Städerna inuti Hall” (2009) förefaller han ha tappat fingertoppskänslan och satsat på ett litterärt experiment i stor skala; ett experiment som för mig är ett stort misslyckande och till vilket jag inte hittat nycklarna.

Den muntliga inriktningen fullföljdes av Bob Hansson (debut 1998) och Lina Ekdahl (debut 1994; på storförlag 2002). En slags lyriskt skitig realism finns i Lukas Moodyssons ”Vad gör jag här” (2002) som är hans egentliga bidrag till den svenska lyrikens utveckling under detta decennium. Moodyssons litterära återkomst förefaller att ha påverkat Bob Hansson till den konstlösa men gravt underskattade ”Här är vi” (2004), som förmodligen är hans bästa verk under årtiondet (förutom romanen "Gunnar”).

Släktskap finnes – tycks det mig – mellan dessa två verk och Ulf Lundells dagbokspoesi i ”Frukost på en främmande planet” (2003).

Men om början på decenniet ingav hopp kom andra halvan av decenniet att präglas av språkmaterialismens segertåg, vilket också avspeglas i Hanna Nordenhöks Aftonbladet-artikel (några alternativa strömningar nämner hon över huvud taget inte). Också av mig omtycka författarskap som Petter Lindgrens och Kennet Klemets kom att påverkas och tappa lite av sin egen ton, detsamma gäller Lukas Moodysson. Den obligatoriska sönderstyckningen av språket, misstron mot subjektiva uttryckssätt, matristänkandet där språkliga vändningar klipps ut, återanvänds och varieras kom att föras långt och skada många lyriska författarskap som redan hade kommit mycket längre än så.

Språkmaterialismen kom att innebära ett återförande till nollpunkten eller rentav till en minuspunkt i den litterära utvecklingen. Bob Hanssons tystnad som lyriker under andra halvan av decenniet och framträdande snarare som kulturpersonlighet-underhållare kan, misstänker jag, sättas i samband med detta. Vad gäller Lars Mikael Raattamaa, som är en av de få begåvade lyriker Nordenhök nämner i sin Aftonbladet-översikt, så var han en betydligt bättre poet innan han gav sig ut på sin ideologiskt motiverade bokstavskommunistiska jakt på allt som andas (hierarkiska) sammanhang. (Det finns ett pris att betala för skönheten, ett pris som har med ens personliga livsföring att göra; språkmaterialisterna är inte villiga att betala det; och därför når de inte heller skönheten som de därför negerar.)

I stället fick man sätta sin lit till de stora, etablerade författarna därför att de hade ännu förmågan att stå fria och följa sin egen väg. Bruno K. Öijer gjorde en bejublad återkomst (för vilken gång i ordningen?) med ”Svart som silver” (2008). Titeln andas bedagad skönhet, titeln är mycket vacker; går det att putsa och rädda silvret eller ska vi låta det förbli svart? Sådant kan man grunna på.

Tomas Tranströmers närvaro i den svenska litteraturen fortsatte att inspirera; livstecken var bland annat ”Den stora gåtan” (2004) och samlingen av haiku-dikter från hans ungdom, ”Fängelse” (2004). Lennart Sjögren fortsatte att utveckla sitt författarskap med bland annat ”Ur människovärlden” (2008).

Som joker måste också retrogardismens förgrundsfigur Håkan Sandell nämnas. Han är en av de främsta yngre poeterna, samtidigt som han befinner sig i någon slags självvald outsider-position; som bosatt i Oslo har han andra infallsvinklar än de flesta andra, nutida svenska poeter. Under det senaste året har han fått en viktig roll som vägvisare till den samtida klassiskt-romantiska figurativa konsten, som ju frodas speciellt i norska konstnärsskretsar. Han är också en vältalig förespråkare för en traditionsmedveten och hantverksbaserad poesi; en slags lyrisk motsvarighet till den figurativa strömningen inom konsten.


I övrigt kan tilläggas att 00-talet verkar bli det första decennium sedan 40-talet som inte antologiseras; gissningsvis därför att det är så samtidigt svagt och heterogent. OEI-kretsens svagheter i antologisammanhang är uppenbara, eftersom de inte skriver enskilda dikter utan konceptuella diktsviter och diktsamlingar (som kanske inte ens är diktsamlingar, utan något helt annat, exempelvis kalendrar) så är det svårt att göra dem ”rättvisa” i antologiform; men vad är egentligen rättvisa i det här fallet? Sanningen är att det är svag och överskattad poesi som enbart väcker intresse genom sitt ”överskridande” och genom sina upphovsmäns/kvinnors framskjutna positioner vid olika litterära institutioner och medhåll bland kritiker (som bara alltför ofta är samma personer).

FOTNOT: Enligt vad som rapporteras i DN (27/12) har Daniel Boyacioglu skrivit ett operalibretto till ett verk av Paula af Malmborg Ward med planerad premiär på Stockholmsoperan hösten 2010, så min uppfattning om vem av honom och Johannes Anyuru som är mest höglitterär kanske måste revideras.

Bästa diktsamlingar:

Johannes Anyuru: Omega
Bob Hansson: Här är vi
Kristina Lugn: Hej då, ha det så bra!
Lukas Moodysson: Vad gör jag här
Håkan Sandell: Gyllene dagar
Jesper Svenbro: Vingårdsmannen och hans söner
Tomas Tranströmer: Den stora gåtan
Bruno K. Öijer: Svart som silver

Bästa dikter i övrigt:
Peter Lindforss (i mail till undertecknad)
Johan Nordgren (framförda live)