Börjar läsa Henry James´ "The Bostonians" : en ren njutning under en dag av tålamod. Ibland läser jag högt för mig själv, och gläds åt en engelska som glider fram rytmiskt och obesvärat som en kanot i mjukt vatten.
De tjugo första sidorna är ingenting annat än en studie av ett par människor i ett rum; hur de uppträder, ser ut, deras klädsel, och tonfall, deras dialoger, begynnande attityder, missförstånd, meningsmotsättningar. James rykte som en av litteraturens stora psykologer besannas här, och noggrannheten, för att inte säga omständligheten i hans beskrivningar av människor, blir aldrig någonsin stel eller överflödig, intrycken flyter fram i ett intresse så koncentrerat och intelligent att fascinationen hålls vid liv. Människorna blir djupa tunnlar inåt, från det yttre rummet, till det hemliga.
Labyrinter. Många ord, men ingenting onödigt. För den som beundrar Virginia Woolf är föregångaren James en nödvändig bekantskap.
Men si, redan i nästa kapitel blir mannen en annan: I redogörelsen för ett tidigt feministmöte i Bostons bildade klass, blir han en elaking, psykologen får spel och karikatyrerna blomstrar i beskrivningen av udda tanter med höga ideal, fula kläder och apoplektisk föreningsiver. Han skriver som en som har en yxa att slipa, det är sällan bra.
Jag kommer att läsa mig förbi det där, och in i nästa del av boken, för att se om Basil, berättaren, är ett jagporträtt eller bara en berättarröst; med den tidens fördomar över ögonen.
Men alltså - detta med mångordighet (Från Helige Proust till Lundell): Det är inte mångordigheten i sig som är problemet (den minimalistiska tanken) men hur ord förenas och byggs upp. Hos James bildar de galaxer av mänsklig problematik, stjärnorna syns i systemet, mörkret syns bakom, och pratighet är det inte tal om ens när det pratas.
Annorlunda med en bok av Margaret Atwood, som en vän lånade mig i påskas. Det är visserligen Atwoods debutbok, och den ursäkten behövs; för här är pratigheten enorm, lös i köttet, och full av subjektiva digressioner. Romanen heter "Den ätbara kvinnan", och hela poängen tycks ligga i titeln. Som sedan ska upp till bevis. Återigen - den där yxan som ska slipas.
Ursäkta, men jag tar en senare bok av Atwood, och försöker på nytt. Till dess läser jag Henry James, lost in time.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
4 kommentarer :
mäh! "Den ätbara kvinnan" är ju asbra!
Tänk att två som förstår varann så bra kan ha så olika preferenser, litterärt, just nu.
Jag är säker på att Atwood är bra, men inte just den här boken. På samma sätt som jag tycker Doris Lessing är bra, men inte i de böcker där hon babblar på för mycket...
Jag tycker inte alls den är pratig. Jag tycker det är en ganska vanlig rakt-på-berättad berättelse, helt enkelt, med intressanta karaktärer och rolig dialog.
Nu är det nog så, att när man är mitt inne i en Henry-James-roman så ökar kraven på alla andra böcker i bokhögen. Han är helt enkelt den mest elegante hyperpsykologen, hyperesteten, och Atwood, Grimsrud, till och med Bukowski får sitta i väntrummet, som en samling författare med åkommor.
Det är förargligt det där, med lätthetens genier, vars alla skavanker knappt syns i det de skriver. Mer än som ett mörker bakom galaxerna...
Skicka en kommentar