Två av mina idoler har dött i år – Peter Steele, som jag skrev om här, och J. D. Salinger, som Andreas skrev om här – och nu fick jag också reda på att en tredje gått ur tiden, nämligen Alice Miller, vars tankar och idéer har betytt mycket för mig.
När det tjatas om begreppet ondska brukar jag alltid dra fram ett favorit-Miller-citat som låter så här:
"Varje mord som inte begås i direkt självförsvar men på någon oskyldig är ett uttryck för ett inre tvång, ett tvång att hämnas misshandel, försummelse och förvirring som uthärdats under barndomen och lämnat de känslor detta gav upphov till förnekade... Det är absolut otänkbart att en mänsklig varelse som från början får kärlek, ömhet, närhet, vägledning, respekt, ärlighet och beskydd av vuxna senare skulle kunna förvandlas till mördare."
Jag har många gånger tänkt skriva ett blogginlägg eller en krönika om psykiska problem och terapi, men jag märker alltid att det är ett ämne som engagerar mig för mycket. Det blir för känslosamt, jag blir alldeles för upprörd över det lidande som så många drabbas av för att det finns så lite förståelse överlag i samhället när det gäller psykiska problem.
Men jag kan varmt rekommendera Det självutplånande barnet av Alice Miller, romanerna Ingen dans på rosor av Hannah Green och Glasväggen av Lars Thoris – och inte minst den här artikeln av Per Magnus Johansson i Svenska Dagbladet som säger allt jag skulle vilja ha sagt om jag hade kunnat.
12 kommentarer :
Jag läste också Alice Miller och Hannah Green, med behållning, som man säger. Hannah Green var mycket rörande, och besläktad med mannen (jag glömt namnet på) som fick en djupterapi med Barbro Sandin på Säter.
Men jag var framförallt intresserad av R.D. Laing, som jag mötte och intervjuade en gång i London. Han, David Cooper, Theodor Rozak, Stanislav Grof (tjeckisk psykoanalytiker) hade alla en vid, frigörande människosyn, som innebar både familje - och- samhällskritik.
KBT och liknande terapier kan nog avlägsna en del onda cirklar, men risken finns att det kommer att handla om omprogrammering, social effektivisering och därmed en "hjälpsam" förträngning av djupare konflikter. Det är en ådra i amerikansk psykologi som återanvänds, då hette det behaviourism, och var som namnet antyder, en fråga om att analysera och ändra beteenden. Typ ingenjörsmässig reprogramming. Därför är varje påminnelse om den humanistiska dynamiska psykologin av värde.
Elgard Jonsson! "Tokfursten", ja, den rekommenderas också.
Har du kvar Laing-intervjun? Kan den publiceras här?
Laing-intervjun ingick i en radioserie, som sedan blev en bok, och med viss stolthet och möda skulle jag ju kunna skriva in den artikeln här.
Men själva boken finns väl på nät-antis.
Om du skulle få lite tid över någon gång så ..?
Missa inte det absurda citatet från (H)järnkoll i slutet av SvD-artikeln:
”Oavsett vad framtida forskning kommer fram till är och förblir det ett moraliskt tvivelaktigt tankefel att ställa föräldrar vid skampålen. Ingen rår för sina gener. Ingen vill sina barn illa. Och alla gör vi misstag som föräldrar.”
"Oavsett vad framtida forskning kommer att utvisa" är ett ganska stort påstående. Total låsning: de gör misstaget att tro att det bara handlar om skuld, och då måste de genast försvara sig.
Är inte ordsammansättningen "moraliskt tvivelaktigt tankefel" lite underlig också? Ett tankefel borde väl helt enkelt vara fel (eller rätt) men varför ska man blanda in moral i det hela?
Jag läste vidare på Hjärnkolls hemsida och det verkar vara en hel del där i resonemangen som är motsägelsefullt. Så här står det också:
"Förklaringsbilden är fortfarande komplex. Trots att hjärnforskningen gör framsteg återstår ännu många pusselbitar innan några säkra slutsatser kan dras. Mycket talar dock för att det handlar om en kombination av biologiska och psykosociala komponenter. En medfödd sårbarhet gör helt enkelt vissa mottagligare för psykisk ohälsa än andra."
Man undrar ju om inte till exempel föräldrar skulle kunna ingå i de där psykosociala komponenterna ...
Jag kom på en till bra bok i sammanhanget: Gunilla Linn Perssons "Sagan om mig själv".
citat ur boken:
"Vid andra besöket hos min terapeut säger hon något som stannar i mig.
– Jag ska hjälpa dig att se psykosen som en saga. Psykosen är en berättelse. En berättelse om dig själv."
Jag tycker att Per Magnus Johanssons redogörelse är feg och okritisk.
Han framställer det som om Millers syn på barndomstrauma och Laings syn på psykiatrin är ungefär samma sak, och som om den påstådda verklighetsskrivningen någonsin ens fått en chans att tjäna som motpol emot den totalt förhärskande och gängse syn på psykisk sjukdom och barnuppfostran med den enorma feghet som råder bland auktoriteter på området mot att okritiskt våga ta avstånd från "föräldrakärleken" och ställa sig på barnets sida. Självklart är det en sanning för honom att psykisk sjukdom måste vara "gåtfullt" och höljt i dunkel, han har ju skygglapparna på själv!
INget i Per Magnus artikel är rättvisande utan fyllt av psykoanalytiska floskler. Det finns bara en enda känd auktoritet inom området som på allvar tagit barnets parti, och denna person hette Alice Miller. Till och med efter hennes död skall detta förnekas och framställas som lite "rörande".
Han kan liksom av naturliga skäl inte göra Millers teorier rättvisa, utan ser ned på henne som om detta med barnen ska man väl visst ta på allvar men så hysterisk kan man inte vara (fortfarande är det alltjämt förlädraperspektivet som är rådande), som på ett ärligt sätt verkkligen tagit barnens perspektiv (för honom verkar det vara helt främmande att det faktiskt skulle kunna ske på allvar).
Att inte fler genomskådar denna Per-Magnus är bara tragiskt.
Jag upplevde Per Magnus Johanssons artikel som nyanserad och kanske lite försiktig, men som att han ändå i grunden är helt ense med Alice Miller om hennes teorier kring det utsatta barnet. Det där han skriver om att "sanningen om det psykiska lidandets uppkomst är komplicerad och mångfacetterad" tänkte jag handlade om att även föräldrarna trots allt är människor med egna problem. Det vill säga: föräldrarna kan göra misstag och vara helt oförmögna till att förstå sitt barn, men de gör det inte av ondska eller illvilja utan för att de själva har problem av olika slag. Som grundar sig i deras egen uppväxt och i deras föräldrars uppväxt osv.
Fast jag kan hålla med dig också, anonym, om att det försiktiga tassandet kan vara provocerande. Ibland längtar man ju bara efter att någon ska sjunga ut och ta ställning fullt ut. Som Alice Miller gjorde.
Ja, Helena. Du behöver ju inte längta efter att sjunga ut. Varför då? Det är väl bara att sjunga.
Som jag ser det så finns det ingen anledning att tassa, om man inte är rädd för något. Vad man då är rädd för kan jag inte redogöra för. Kan måhända vara så att denna Per-Magnus unte fullt ut vågar ta ställning, pga ett auktoritetskomplex, tex det verksamhetsområde han verkar inom. Precis detta har ju Alice Miller försökt peka på hela tiden, hon exemplifierade med sig själv. Rädslan för föräldrarns straff, inkarnerad som hela samhället/psykoanalysen/krisotendomen, etc, vilken tro det nu än månne vara, känns verklig och får oss att tassa, men den är inte verklig. Vi lever ju i en demokrati. Kanske är det barnet i oss som "känns".
Jag kan för övrigt inte hålla med dig om att Per-Magnus är ense med Alice Miller. Han tolkar hennes ord lite som han vill,och försvarar i slutändan föräldrarna och sin egen tro.
Och vad spelar det egentligen för roll att betona att föräldrarna bara är människor? VAd tjänar det för syften? Resonerar vi så om nazister som utrotade judarna vid koncentrationslägren? Alla tyskar var inte onda. Nej. Men de gjorde ont. Och det måste vi våga se. Rädslan för att verkligen ge föräldrar skulden (som har en) är fortfarande förlamande verklig, t.o.m bland dem som ger sig ut för att ha förstått Alice Miller, så som Per-Magnus Johansson.
Grejen är väl den att jag har sjungit, massor av gånger, och att det inte har lett någonstans. Eftersom det här ämnet är så otroligt känsligt och svårt så hamnar folk bara i försvarsställning.
Kanske är det därför sådana som Per Magnus Johansson inte vill ge föräldrar skulden rakt ut, för att det på något sätt är kontraproduktivt. Om man vill åstadkomma en förändring är det bättre att ta det lite lugnt så att människor öppnar sig och lyssnar. Det gagnar ju i slutändan barnen också.
Ja självklart tjänar man inget på att gapa och skrika på människor, men att tala klartext är nog nödvändigt och inte linda in det i en massa onödigt bjäfs, för annars så ger man inte människor chansen att förstå.
De som inte vill lyssna och inte förstå, de hör inte ovsett hur budskapetläggs fram, det är min erfarenhet. Psykologiska skygglappar kan förmörka de bästa intentioner till upplysning. Det finns inget man kan göra för att övertyga någon, som inte vill bli övertygad, och det får man ha respekt för.
Därför bäst att vara så tydlig som möjligt, tror jag.Åtminstone har man inte ngt att förlora på det, om inte ens primära mål är att vara duktig och bli omtyckt förstås.
Skicka en kommentar