För många som skriver betyder musik minst lika mycket som litteratur. Så har det varit för mig – jag har hittat tröst, inspiration och nya infallsvinklar hos exempelvis Metallica, Blind Melon och Type O Negative. Det har handlat om såväl texter som musik och attityd; det kan till exempel vara väldigt välgörande att lyssna på en låt som We Hate Everyone när man är trött på kulturlivsankdammen här hemma.
Och nu har alltså sångaren/basisten i Type O Negative, Peter Steele, gått och dött vid 48 års ålder. Han var lika gammal som jag. Jag fick höra det i förrgår och sedan dess har jag funderat mycket på gamla idoler, röster som tystnar, depressioner, förebilder, blablabla. Jag har suttit halva nätterna och glott på nätet och uppdaterat mig, eftersom jag egentligen slutade lyssna på Type O Negative efter October Rust. Jag har funderat på alla sånger i stil med I Don't Wanna Be Me och Life is Killing Me. Och jag har tittat på Youtube-klipp från diverse talkshower med fjantiga tjejer som piper om hur vacker han är och hur sexig han var när han vek ut sig i Playgirl och undrat hur jag får ihop mina värderingar med allt det där.
Men så har jag tänkt att alltihop kanske bara var en sorts lek med livet. För så kan det ju se ut i efterhand. Människor är komplexa och motsägelsefulla. Livet är kort och det som betyder något i slutändan är en sorts närvaro i stunden. Ät, drick och var glada, som Predikaren säger. Roa er så gott ni kan. Medan ni kan.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar