För tredje gången pågår alltså en språkmaterialismdebatt; en debatt om något som enligt Anna Hallbergs artikel i gårdagens DN inte finns. Årtal för de tidigare debatterna är 2004-2005, 2007 och nu alltså våren 2010. Merparten av de tidigare debatterna har förts på nätet, förutom OEI-debatten 2007 som i huvudsak fördes i de tryckta tidningarna, och startades av Johan Lundberg i Expressen.
Men nu har DN Kultur tagit tag i saken och återfört debatten till där de säkert tycker att den hör hemma, nämligen i de tryckta tidningarna utan svarsmöjlighet för andra. Irriterade av att se debatten växa på nätet, på sajter som retrogarde.org, Den Blinde Argus och Axess-bloggen har de återgått till att publicera artiklar enbart i papperstidningen, vilket inte bara gör dem omöjliga att länka till utan dessutom svåra att diskutera på nätet.
DN måste ha insett att det trots allt är attraktiv läsning med en het poesidebatt till sommaren, men har sett till att hålla debatten intern. I praktiken hakar de på en redan existerande debatt som har pågått ända sedan Lyrikvännen nr 2/10 kom ut i våras. De tre som hittills medverkat med debattinlägg (Göran Greider, Åsa Beckman och Anna Hallberg) är samtliga, mer eller mindre tydligt, knutna till DN. Åsa Beckman som chef för dess litteraturbevakning, Anna Hallberg som fast recensent och så Göran Greider då. Göran har varit anställd på DN för länge sedan och är återkommande frilansare, men hur karln förutom alla sina återkommande skriv- och TV-uppdrag dessutom hinner med att vara chefredaktör för Dala-Demokraten är en gåta.
Anna Hallberg gör ett vältaligt försvar för den samtida svenska lyriken, som enligt henne verkar befinna sig i en av de främsta blomstringsperioderna någonsin. Även det publika intresset påstår hon vara stort.
”Under första hälften av 00-talet exploderade den svenska poesiutgivningen. Man behöver förstås inte tycka om allt som gavs ut, men vad man ändå kan säga är att antalet kvinnliga poeter ökade. Det kom in ett helt nytt självförtroende i poesisfären. Man provade att skriva queer, att väva in politik, uppfinna nya system, blanda in andra konstarter och utforska vad som går att göra med poesigenren som sådan. Framförallt hittade olika poeter egna inspirationskällor som visade sig fruktbara för just deras poesi. (Att som Åsa Beckman kalla detta för ’en estetik’ är att göra det aningen lätt för sig.)”
Det är en delvis ny ton i Anna Hallbergs skrivande, hon lyfter fram mångfald och diversitet på ett sätt som hon inte gjorde för några år sedan. (Hon nämner till och med slam lite längre fram i artikeln.) Men jag säger ändå; upp till bevis! Om 00-talets poesi verkligen håller så hög klass, varför används och citeras den nästan aldrig utanför seminarierummen, varför görs det inga antologier med den? Varför finns den inte tillgänglig i boklådorna? Undantag finnes, av levande poesi, men i stort sett tycker jag nog ändå Åsa Beckmans och Göran Greiders bild av en poesikris har fog för sig. Genren som sådan framstår som ytterst smal.
Anna Hallberg skyller i stället på kritikerna, att de inte hängt med. Som om inte den språkexperimentella skolan (enligt mig: teoretiskt baserade språkexperiment som gått tomgång i alltför många år) har fått jättelika förstadagsrecensioner och djupt initierade, hyllande recensioner av skribenter som Hanna Hallgren, Hanna Nordenhök, Magnus Bremmer, Jenny Tunedal, Fredrik Hertzberg, Stefan Eklund, Jenny Högström och Anna Hallberg själv, för att bara nämna några framträdande recensenter och propagandister för OEI-skolans dominans (som enligt Anna Hallberg inte finns).
”…för litteraturkritikens del blev det kärvt. Det uppstod ett glapp mellan kritiken och poesin som ökar kontinuerligt.
Här någonstans tror jag att Göran Greider och Åsa Beckman tappade greppet. Poesin, med sitt nyvunna självförtroende, fortsatte att expandera, förgrena sig och söka nya vägar.
Då tog man fram storsläggan och började prata om ’språkmaterialism’. Retorisk härskarteknik kallas det på finspråk.”
Kära Anna Hallberg (för jag har sannerligen inget emot dig som person), är det verkligen härskarteknik att försöka hitta ord för något som man vill diskutera? Om språkmaterialism är ett så förhatligt ord kan vi tala om konceptpoesi i stället, men det förändrar egentligen inte någonting i sak.
Men vad är egentligen härskarteknik? Att vilja diskutera existerande litterära skolor? Eller att på gammaldags, patriarkaliskt manér vilja hålla debatten enbart inom den tryckta tidningens hägn? Det sistnämnda innebär ju något av ett diktat från ”centrum”, det centrum som OEI så länge påstår sig ha velat få bort inom poesin. Kommer någon utomstående över huvud taget att få svara på era inlägg? Jag svarar här.
Uppdatering: Therese Bohman kommenterar Anna Hallbergs artikel i dagens Expressen. Therese skriver riktigt vasst och intelligent, om än i all korthet. Hennes inlägg kompletterar mitt, om man nu kan säga så om en text som naturligtvis rent tidsmässigt skrevs innan min.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
9 kommentarer :
Se även Kim Larssons kommentar till ett tidigare inlägg här nedan:
http://vakna.blogspot.com/2010/06/sprakmaterialismen-pa-vag-ut-en.html
Jag tycker nog att det finns en del försåtliga grepp i Hallbergs artikel. När hon skriver "den aggressivitet som vissa äldre kritiker uttrycker gentemot en hel generation unga poeter" och "den endimensionella repressionen mot yngre poeter som skriver annorlunda" så är det ju verkligen en sanning med modifikation. Åsa Beckman är född 1961 och Göran Greider 1962, L M Raattamaa är född 1964, UKON är född 1965, Johan Jönsson 1966 osv. Anna Hallberg själv är 35 år. Det där generationsskiftet gick väldigt snabbt och vilka som är "unga" kan ju verkligen diskuteras.
Sedan vill hon få det till att det är Greider och Beckman som har "tappat greppet", tagit fram "storsläggan" och börjat "prata om 'språkmaterialism'". Hon kallar det härskarteknik och låtsas inte om att kritiken från början kom underifrån; att du, Andreas, var en av de första att ta upp tråden, och att sedan poeter och redaktörer som Jakob Simonson, Boel Schenlaer och Carl Forsberg hakade på. Faktaförvrängning och osynliggörande är också en form av härskarteknik och jag är lite trött på att det är så svårt att se bjälken i sitt eget öga när det gäller det här med kulturell makt.
Men på något konstigt sätt verkar exakt varenda en i vår lilla svenska kulturankdamm tycka att de befinner sig i underläge. Bloggskribenterna känner sig sedda över axeln, de outgivna poeterna tycker att de är missförstådda, de utgivna poeterna tycker att de har för få läsare, kritikerna känner sig hotade av nerdragningarna på kultursidorna osv. Alla tar till så många härskartekniker de kan för att alla i det stora hela inte har någon makt. Som ungar på en skolgård. Det är ändå de vuxna som bestämmer vem som ska få godis och en mobil.
Och sedan det här ordet "språkmaterialism", som Kim Larsson också är inne på i sin senaste kommentar. Vad är poängen med att låtsas att det inte finns? En googlesökning ger över 6.000 träffar, ordet finns på Wikipedia, det anges som nyckelord i uppsatser och används i seriösa tidskrifter som Glänta och Ett lysande namn. Jag tror nästan att jag ska ta och bli Sveriges första språkmaterialist om ingen annan vill ta det på sig.
Helena: Det är väl ingen som låtsats att själva ordet "språkmaterialism" inte finns. Däremot att det inte har något innehåll, att det är ett begrepp som i princip saknar definitioner, vilket är helt sant.
Jag tycker inte att det saknar definitioner, inte mer än andra begrepp som används i litterära sammanhang. Det är inte helt enkelt att ringa in vad till exempel modernism är heller, men det är ingen som bråkar om det.
Men okej, jag kunde lika gärna ha skrivit: "... vad är poängen med att låtsas att det inte har något innehåll?"
Till Leonard: du kanske kommer in lite sent. Jag förtydligar: Anna Hallberg och vissa andra språkmaterialistiskt inriktade poeter vill inte kännas vid begreppet språkmaterialism, vilket är absurt, komiskt. Jag tycker inte alls att det är meningslöst; det handlar om att behandla språket som en klump materia, en deg, en substans där de traditionella värdena/konstanterna (symboler teman logik jaget) är helt utbytbara. Man kan säga: konstnärlig nivilering. Kolla Lars Mikael Raattamaas böcker för info. Han är väldigt tydlig/pedagogisk. Han talar om "brus", vilket är ett sätt att beskriva en synnerligen radikal estetik. Allt är samma och utbytbart, meningslöst egentligen. Varför det ges ut undrar man då. Och varför Raattamaas nivilerande älsklingsestetik - där det centrallyriska diktjaget/subjektet är bannlyst - inte utesluter den enskilde författaren och copyright förklarar han däremot inte. det gjorde iofs inte dadaisterna och surrealisterna heller - uteslöt konstnären som subjekt alltså... där går gränsen, även för de mest radikala... vem fasen vill skriva en bra dikt om ingen och alla får cred?
Kim Larsson/Eremonaut
leonard, jag vill be dig allra ödmjukast att under någon minut beakta de diskussioner som har försiggått under åren (av Andreas nämnda).
När du gjort så, finner du något i dem som faktiskt vore värt att diskutera, att undersöka? Finner du någon relevant fråga?
Helena, du har helt rätt i din första kommentar: Visst, det här handlar inte bara om poesi, utan också om försörjningsmöjligheter, makt & pengar. Även om den kakan är ganska liten inom poesivärlden. Synnerligen liten! - Tack och lov har jag i hög grad andra drivkrafter, inbillar jag mig åtminstone. Ändå; när krubban är tom bits hästarna, eller vad säger talesättet? - Nu tycker jag i och för sig att det är helt normalt med debatt, jag menar, det bör väl snarast uppmuntras. Men de aggressiva över- och undertonerna i debatten kommer nog mycket från att det berör högst konkret olika skribenters försörjningsmöjligheter och skrivuppdrag.
Vad gäller själva ordet "språkmaterialism" så kan man lägga märke till att jag använder ett flertal ungefärliga synonymer i ovanstående blogginlägg. Fast i själva verket tycker jag faktiskt att ursprungsordet är det bästa. Begreppet språkmaterialism fångar nämligen in - precis som Kim är inne på - det högst speciella i L=A=N=G=U=A=G=E-tänkandet som rörelse. Det som Raattamaa har försvenskat till "ord- och bokstavskommunism" i Politiskt våld. Föreställningen att varje ord, bokstav, morfem och fonem ska vara utbytbar, och att språkbruset är det litterära idealet.
En del talar om nykonkretism apropå språkmaterialismen men det känns inte helt träffande. 60-talets konkretism uppfattar jag som betydligt mer lekfull medan språkmaterialismen i grunden är teoretiskt motiverad. De teoretiska grundvalarna kan var och en som är intresserad studera, förslagsvis i OEI nr 1. Jag har även skrivit om det i Post Scriptum nr 1-2/2005 i en artikel som numera finns tillgänglig elektroniskt, på Tidningen Kulturen (Post Scriptums sidor).
Skicka en kommentar