Middag med Philip Glass

Just som jag avslutar köttfärsbiffen med stekt paprika uppstår en stunds tomhet. Sommarljuset sjunker över min köksvrå, dagarna är kortare, men mina middagar fortfarande lika sena. Augustifukten sprider imma över tingen, blommorna lyser på bakgården, huset är tyst.

Då, med ett knäpp, strömmar musik av Philip Glass ut i rummet. Nu är det ett annat rum. Märker jag, efter att ha lyssnat en stund.

Varför tycker jag så mycket om Philip Glass? De där rytmiskt återkommande ljuden som liknar vågor i vatten, vågor av ljud, slingor av kosmisk tid? Och ackorden, som alltid ligger nära varandra på ett ganska "snällt" sätt?

Jag tror jag tycker om honom för att det är så positiv musik; som en stadigt bultande, vajande ström av liv; som inte ger upp ens för en paus, utan paltar på i den där strömmen, ger sig åt den, trummar vidare på sin hummande linje av vad-det-nu-är.

Möjligen motsvarar hans sound den positiva sidan av Amerika (den negativa kan vi ta en annan dag), den där oförskräckta gå-vidare-andan, som åstadkommit en del, också en hel massa skit, men som i sin bästa tappning, i kulturatmosfären New York, frambringat en hel del förnyande tankar, konst, musik, film.

Philip Glass kan låta som en blandning av meditation, livsenergi och en dos kitsch (damer som ooar alltför länge), och den blandningen har i sig något tolerant, en rumslig vidsträckthet, och en humor som jag gillar.

Lägg därtill en liten distans till det alltför fina i finkulturen:
Det började på sextiotalet, när serier och soppburkar och sönderlegade sängar dök upp i konsten, och generationen efter John Cage vågade sig på att göra vackra ljud igen; ljud där skönheten och meningen på något mysko vis sammanföll med meningslösheten.