Ragnar Thoursies sista bok är ett mästerverk

Kulturjournalistikens rötmånad började tidigt i år. Men det hade väl med värmeböljan att göra. Som nu verkar vara över.
Anders Ehnmarks artikel Sanningen är alltid lyrisk ur Expressen 20 juli tycker jag är ett exempel på svamlig och föga genomtänkt kulturjournalistik. Anders Ehnmark är ju en synnerligen rutinerad skribent, som dessutom brukar påstå att andra uttrycker sig dimmigt, men här gör han sig själv skyldig till något liknande.
Artikeln är nog tänkt som ett inlägg i poesidebatten, och ska dessutom vara föranledd av Ragnar Thoursies bortgång.
Men Ragnar Thoursie omnämns i en halv mening, det är allt. Det hade annars varit intressant att läsa någonting om Thoursies koppling till socialdemokratin, inställning till välfärdsbygget och så vidare. Om detta ingenting.
I stället påstår Anders Ehnmark att det fanns två tillfällen då poesin och det politiska samtalet möttes; det första efter kriget. Här omnämns Öyvind Fahlström och Thorsten Jonsson; lustigt nog inte Ragnar Thoursie. Det andra under sextiotalet då författarna (enligt Ehnmark) upptäckte Tredje världen.
"Sällan har den politiska prosan varit så lyrisk som på sextiotalet."

Jag vet inte jag, det var väl reportageböckernas gyllene tidsålder, då poesin för övrigt var undanträngd hos bokförlagen och Tomas Tranströmer mer eller mindre utdefinierad som en omodern poet?
I själva verket var slutet på sextiotalet och början av sjuttiotalet en lågvattenperiod för den svenska poesin, som blev intressant på nytt först med Vesuviusgruppens framträdande 1973-74. Det är i alla fall min bild av utvecklingen.

Men Anders Ehnmark verkar vara ute efter något väldigt specifikt. Inte lyriken som sådan; utan någon slags kombination av "lyrisk blick" och reportage. "Hårt fältarbete och därefter lyrik", skriver Ehnmark och hänvisar till Geijer. Och i dag ska Göran Greider vara den ende som förstår.

"...annars är det inte mycket poesi i våra samtal.
Det är i själva verket det som hela tiden saknas: den poetiska blicken. Göran Greider är kanske numera den ende som förstår det."

Anders Ehnmark är ute efter något intressant, men han får inte riktigt till det. Misstanken kvarstår att han helt enkelt inte är speciellt bevandrad i svensk samtidslyrik från de senaste decennierna. Annars har han ju rätt i att den lyriska blicken har varit frånvarande i politiken ganska länge. Men däremot har politiken kommit tillbaka i poesin.

[Anders Ehnmarks resonemang om att Italien dels ligger efter, dels före Sverige, är verkligt förvirrat och det lämnar jag för tillfället därhän.]

Nog hade artikelförfattaren kunnat gå till den författare som någonstans är apostroferad redan i ingressen, nämligen den nyligen bortgångne Ragnar Thoursie.
Hans senaste (sista) diktsamling Sånger från äldreomsorgen är ett viktigt inlägg i debatten om äldrevården, fast den är mycket mer än så. Att författaren vistas inom äldrevården, så att säga gör fältarbete där, ställer bara vissa saker på sin spets; diktsamlingen tar upp klassiska existentiella frågeställningar kring ensamheten, döden, åldrandet och minnet. Den utgör också hård kritik av folkhemmets nuvarande utformning, av någon som själv varit med och byggt det. Läs den gärna parallellt med Johan Jönsons Livdikt - från den motvillige vårdarbetarens perspektiv till vårdtagarens. Johan Jönsons bok är tung, liksom mulen, men långtifrån ointressant, 600 sidor prosa och drygt 100 sidor med dikter. Dikterna är faktiskt fotnoter till prosaanteckningarna, som är självbiografiska och självavslöjande, nästan i Noréns anda - ett ganska originellt grepp.

Thoursie däremot, komprimerar. Det är lapidariskt, men formuleringarna är ändå fulla av en paradoxal lätthet. Här ett exempel (s. 21), långt ifrån den bästa dikten, men en som passar utmärkt som kommentar till Ehnmarks artikel:

"Försäljning av omsorg

Hemtjänsten kallar den gamle 'kund'.
Till kunden säljer man vänlighet,
t.ex. hjälp att dra på byxorna à kronor.
Tvättning av ryggen lika med
en bit ost på Maxi.
Allt lukrativ rörelse.
Det finns många byxor och ryggar.
Liksom många ostar på hyllan.
Nästa steg: att Maxi tar över och säljer
en helhetslösning
- färdigpaketerad äldreomsorg.
Vart tog Folkhemmet vägen?"

Behöver jag säga att Thoursies bok är ett mästerverk, och att det handlar om nedmonteringen av folkhemmet?