David Hockney revisited

England är inte riktigt målarnas land; få av de verkligt stora kommer därifrån, men de bästa har haft något med landskapet att göra: Gainsborough, Constable, Turner. Sen finns förstås skulpturens Henry Moore, och på senare tid har Gilbert&George gjort en del bra grejer.

En som intresserat mig länge är David Hockney. På sjuttiotalet målade han bilden ovan av Mr och Mrs Clark, och fångade på kornet en hel tidsanda, en frihetens och sensualismens renässans som aldrig tycks komma åter. Lite senare försvann Hockney som så många andra till USA, där han gjorde ironiska och smarta bilder, distanserade, fräcka intryck från homoliv och kaliforniskt överflöd. Pooler och pojkar och interiörer. Inte så intressant, men fortfarande lika kul målat.

Sen händer det märkliga; att målaren känner sig uttömd. Han återvänder till England, till sin barndoms Yorkshire. Där börjar han om med stafflimåleri; står och fryser i landskapet från mars till oktober, och upptäcker på nytt sin primära målarlust. Det är sketafint att se en man på 70 stå och leka så, oberörd av vad tiden förväntar sig. Och att det dessutom håller.

Jag tror det handlar om den lite öververkliga förhöjningen av färgen som Hockney jobbar med, en kolorit som behållit något av popkonstens planschkaraktär. Landskapet är hur naturligt och knöligt som helst, men det är inte Hockney, han är elegant. Med lätt hand, som gällde det akvareller, transporterar han dagrar och skuggor, flyger fint med molnen, och sätter dit några löv, som ingen anständig målare gjort på länge. Hockney skiter väl i det. Han har det som en annan målare, Per Kirkeby, kallat "ålderns arrogans", och återtar landskapsmåleriet i surrealistisk popversion. Det duger fint för den som ännu har ögon för träd och väder.

(Och ni som inte såg Kultur Specials film om Hockney kan se den på SVT Play)