Landsortspressens recensioner av nyutkomna diktsamlingar utgör ofta intressant läsning; de tar gärna ut svängarna betydligt mer än de rikssvenska Stockholmstidningarna förmår eller vågar göra. En recension i DN eller SvD har en så att säga representativ funktion; talar om för folk att det här har kommit ut och det här är vad som gäller just nu (eller det här är vad som är på väg ut). Man markerar betydelsen av en viss utgivning i de stockholmsbaserade kotterierna. Det handlar alltså i hög grad om positionering.
Det är rätt annorlunda redan i Borås Tidning. Lars-Inge Nilsson förhåller sig fri och kritisk i sin recension av Anna Hallbergs ”Colosseum, Kolosseum”. Han passar på att raljera med poesidebatten och beteckningen språkmaterialism. Det är i alla fall fler än jag som uppmärksammat att det är en debatt om något som inte finns.
Maria Vedin i NSD recenserar Joar Tiberg och tar även hon upp problematiken kring språkmaterialismen; frågeställningen blir när en diktsamling är på allvar och när man kan gardera sig bakom att det i själva verket är ett skämt, en drift med genren.
Vilket återigen aktualiserar Helena Loofts bok ”Brusa högre lilla å…”
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
1 kommentar :
"Brusa högre lilla å" är ett ypperligt exempel på den nutida kulturens ironiskt-nihilistiska problem. Alla är förvirrade. För vad ska man egentligen tycka? Det är oerhört vanskligt att upptäcka vad som är drift med en genre, var allvaret börjar och slutar, eller om det finns alls i ett aktuellt fall. Jag kommer såklart att tänka på "Camera Obscura". Om jag inte minns fel, finns det någonstans på nätet en sorts postmodernistisk bullshitgenerator. Om jag använde den, och skapade säg 1000 sidor, vad skulle de stackars kritikerna säga då? Antagligen ung samma saker som de säger nu, om den femtioelfte "vågade" och "avancerade" hopgyttringen av urlakade textfragment. Jag påstår inte att oeismens dominans innebär dåliga böcker. Jag påstår att det har gått inflation i en genre, och att Loofts bok innebär en oerhört välbehövlig drift med många oesisters (och kritikers) mekaniska självhögtidlighet. Jag vill minnas att ngn på en dagstidning i somras uttryckte sig ung så här: det finns i Sverige ett experimentellt litteraturklimat som man i många delar av världen borde vara avundsjuk på." Jo men tjena hallå. Välkommen till ankdammen.
Kim Larsson/eremonaut.wordpress.com
Skicka en kommentar