Ser inte den här rörelsen väldigt stel ut? Finns det över huvud taget någon rörelse i bilden? Vem river sönder en nazistflagga på det här sättet, medan man tittar stint in i kameran? Jag säger inte att engagemanget inte är äkta, men den här bilden har känts egendomlig sedan första gången jag såg den, och det tog ett tag innan jag förstod varför.
4 kommentarer :
Tja, de hade väl inte så många nazistflaggor på redaktionen så att hon kunde stå och ritscha och ratscha av hjärtans lust medan fotografen tog 100 bilder – alltså blev det lite stelt, det hela ... Men jag håller med, jag fattade inte heller första gången jag såg bilden. Det ser mer ut som om hon dansar eller håller på med tjurfäktning.
Detta är en propagandabild. Stel på ett klassiskt vis. Inget fel där tycker jag. Däremot borde den svenska vänstern skaffa sig en fräschare fiende än nazismen. Det är inte nazister som skapar svältkatastrofer, slänger ut sjuka på gatan, sabbar miljön, mosar Irak, tvångsmatar oss med lögner, slaktar välfärden etc. Jag lovar. Det är inte heller nassar som kommer smälla nästa atombomb i krigssyfte. Jag lovar det med.
Kim Larsson
Bra Kim, get your enemies straight. De är större och mer katastrofala än fucking SD.
Till Gabrielle: damn right. Nazistfixeringen är en typisk moralisk fixering. Närapå helt osaklig - och enkel. Lätt att darra på rösten och säga i kör: men huuu dåå naziiiismen. Kostar inget. Men gör något åt ... vad ska vi säga ... den extrema friktionen mellan USA och arabvärlden, en friktion som närsomhelst kan förvandlas till en härdsmälta ... Då är det inte så kul längre. Inga enkla dagissvar och ingen mysig koncensusdebatt. Och svensk vapenhandel? Vilken snygg pose ska man inte då då? Aj aj aj. Eller ta Grives flaggrivande och fundera på att hon samtidigt missade (ev sket i) Bernsbojkotten. Ett underbart exempel på hur lätt det är att tycka och posera, och hur lätt verkligheten skär sig mot moralen. Helt underbart.
Kim (igen)
Skicka en kommentar