Erkki Lappalainens minneskväll ägde rum i onsdags förra veckan, alltså samma kväll som Stockholms poesifestival. Självklart hedrade jag Erkki, och deltog alltså inte i vare sig lyriska demonstrationer eller motdemonstrationer. (Stockholms poesifestival har annars fått märkvärdigt dålig press - enligt Nils Schwartz noteringar i Expressen verkar de dessutom ha lånat Rolling Stones' emblem till scenografin, den utsträckta tungan!)
Magnus William-Olsson är en författare som skriver bäst om och till de döda. Men hans "Ingersonetterna" var en liten besvikelse för mig; det är en gripande diktsamling men de lyriska knaggligheter han tvingas till för att fylla ut rimschemat i sonettformen stör läsningen. Svårigheterna liksom förebilderna hos bl.a. Rilke är ju också närmast oupphinneliga.
Jag vill i stället rekommendera hans lilla prosabok "Spöken" från 2004. Om han i "Ingersonetterna" försöker det omöjliga (Orfeus som förebild) att sjunga de döda tillbaka, har han här betydligt mindre anspråk, vilket inte hindrar att han kanske når längre. I prosaboken lyfter han fram och gestaltar minnen (i många fall rätt plågsamma) av anförvanter och nära vänner. Det känns som ett sätt att frigöra sig från dem. Det handlar också, som jag läser "Spöken" om ett sätt att frigöra sig från en borgerlig uppväxt. Det borgerliga fasaduppehållande som tar så mycket kraft, av de inblickar jag fått att döma, som kan leda till bitterhet som livslång åkomma, möter han här med barnets oförvillade blick och med en mänsklig värme som bryter igenom.
Jag sa här ovan att Magnus William-Olsson skriver bäst när han skriver om de döda; kanske har han också en speciell känsla för de snabbt nedtecknade, lite slängiga raderna utan formkrav. Det tycker jag visas av det fina lilla miniatyrporträtt han tecknade av Erkki Lappalainen i en kommentar på Facebook, och som jag här citerar med hans tillstånd:
Jag minns en mulen dag på Tjärhovsgatan. Mötte Erkki som sa att han skulle ordna nån sorts Olympiad i poesi. Hade varit i USA och fått idén som jag minns det. Han beskrev hela grejen med publiken som skulle rösta. Jag försökte fatta, sa "Du är galen Erkki - det kommer aldrig att funka! Vem fan skulle vilja utsätta sig för det" "Jo för fan - det kommer att bli stort. Publiken är också poeter. Alla är poeter". "OK...?" "Vi ses!" Mmm- ses!"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(
Atom
)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar