Blå timmen är lång nu, lång och lysande genomblåad. Jag går över Västerbron i solnedgången, och får den utsikt jag behöver. Lite som att stå på övre däck, medan fartyget lämnar hamnen i Pireus och man har Attica bakom sig, Egeiska havet framför.
Det är så storslaget att jag inte ens märker kylan. Mälaren kornblå och vattrad på ena sidan, på andra sidan, inåt Södermalm, är den islagd.
Jag går som en unge och kikar ner i vattnet med jämna mellanrum. Vid kanten av Långholmen ligger isflaken och flyter i kantiga mönster. Sådant bör man beskåda uppifrån en bro, innan det är för sent. På kanalen innanför Långholmen är isen tät men däven i färgen, liknar marsipantäcket på en tråkig tårta. Sälg och pilar hänger över stranden och avger en mild brungul ton. Man vet att de snart är redo.
Just nu vill jag inte vara i någon annan stad på jorden än Stockholm. På Västerbron då helst. Jordens tak nummer två. Med nymånens skära svävande över vattnet.
_______________________________________________
Här en bild från Slussen, målad av Gideon Börje, 1918, i en helt annan väderlek. Ni som kan er stad ser vad som fattas i bilden, bortåt Mälarfjärden.)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar