Något för alla er/oss som haft en besvärlig chef eller två, under livets lopp. Maciej Zaremba skriver om experimentkurserna som rörde om i huvudet på rigida/veliga/otydliga beslutsfattare, och gjorde deras arbetsplatser mer levande än innan. Receptet var en otippad, irrationell blandning av kulturella influenser, effektiva som Dopamin.
"Man blir pigg och yster när hormonnivån stiger. Vilket det alltså gjorde hos folk vilkas chefer var tredje vecka bombarderats med litteratur, musik och omöjliga frågor. De blev frejdigare till sinnes, fick stadigare självkänsla, sov bättre och orkade mera. Hur har det gått till?
Det verkar som om deras chefer genomgått en smärre personlighetsförändring. Ett test som alla fått genomgå före och efter kursen visade att cheferna i konstgruppen hade högre beredskap att ingripa mot orätt, var dristigare, mindre konflikträdda och mer empatiska än förr. Anmärkningsvärt, eftersom personligheten är en stabil konstruktion. Den som är blyg, utåtriktad eller pedantisk när han är tjugo lär vara det också vid femtio. Det är nästan bara långa relationer samt djupa kriser, som krigstrauman eller kärlekspassioner, som kan förändra vårt jag."
"Det var ingen chefskurs. Det var ´Schibbolet´, ett konstnärligt collage av prosa, lyrik och dokument, komponerat av musikern Julia Romanowska. Men det var i egenskap av forskare vid Karolinska institutet och med bistånd av Försvarshögskolan som hon stressade cheferna med Kafka, Majakovskij, klezmer och Maria Callas om vartannat".
Läs hela artikeln av här.
DNtipset kom från Karin S.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
3 kommentarer :
Alltså, jag har haft både bra och dåliga chefer i mina dar och undrar lite över kopplingen här. Att man blir frejdigare, får stadigare självkänsla och sover bättre behöver inte betyda att man automatiskt blir en bättre chef. Jag menar, det finns ju sorter som inte är ett dugg konflikträdda, som är både dristiga och beredda att ingripa mot orätt, men som ändå inte funkar särskilt bra som ledare. Vad gör man med dem då?
Avskedar?
Omplacerar?
Uthärdar?
Det senare är förstås vanligast, vanligare än alla sorters kurser.
Sen finns det ju företags-grupp-terapi, har jag hört. Men det förutsätter väl en vilja till förändring som inte är kompatibel med härskartekniker av enklare modell.
En bra chef är ju ofta den som delegerar, vågar släppa kontroll, och ser individernas resurser. En dålig chef, som vi haft några exempel på under vår levnad, söndrar och härskar, eller skapar allianser; ungefär som i en dysfuktionell familj, där några individer går i pakt med varandra. En omöjlig situation enligt alla familje-terapeuter. Och lika omöjlig på en arbetsplats.
Ja du, jag vet verkligen inte. Mina bästa chefer har varit de som gett mig både fria tyglar, och god feedback. Och det har i allmänhet varit personer med både social självkänsla, och kommunikativ öppenhet.
Inga-Britt Ahlenius kritik av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moo, ikväll i Skavlan, blev en tråd till det här inlägget. Hon talar om svaga chefer, rädda om sin ställning, som omger sig med en liten krets av ja-sägare som är beroende av dem. När
Kofi Annan avgått kom det ett direkt påbud från Amerikanska regeringen att rensa ut all personal från Kofis´tid. Allt enligt Ahlenius.
Jag gillar besvärliga människor, inte minst om de är kvinnor i en stor organisation som kan betyda så mycket som FN. Ban Ki Moos uttalanden i samband med Kairo-upproret har varit rena stilövningen för skolavslutning. "Typ: Säger jag rätt nu".
Näst diktaturer är fegheten människans värsta fiende.
Skicka en kommentar