Två kvinnor, tolv paprikor och Klas Östergren

På hemväg från promenaden tittar jag in hos de två kvinnorna i kvartersbutiken. Deras skyltfönster lockar med fyllda paprikor i alla tänkbara kulörer. Men jag är inte hungrig. Vi pratar om Egypten. Jag är mera modfälld än kvinnorna från Tunisien. Läget ser inte så lovande ut just nu.
- Jo, jo, säger de, det här kommer att gå bra. Mubarak har ingen chans längre. Folket i Egypten är "studied".
Och vad betyder det? Att man är mera kritisk, mer modern, mer oavhängig? Mer dissidentisk?
De två kvinnorna lyser.

Ett märkligt sammanträffande är att deras butik ligger vägg i vägg med en lokal där Charta 77 höll till mot slutet av 80-talet. Dit gick jag ibland för att höra hur det gick för dissidenterna. Några år senare stod Vaclav Havel och vinkade från presidentpalatsets balkong, och jag skrev en helsidesartikel om honom som publicerades i GP och andra dagstidningar.

"Hur gick det sen" är kanske inte den rätta frågan. I ögonblicket kan man bara hålla stånd i det större svepet av historiska skeenden. Eller, som det står i Klas Östergrens "Orkanpartyt" :
Oavsett hur man ser på världen, vad man än väljer att kalla de makter som härskar, kan man aldrig förbigå det som kallas skeendets magi.
Det har en del i den mänskliga faktorn, hjärtats rytm, berättandets puls, som det kan arta sig när en historia inleds, förväntningarna och med dem - aningen om att det hela en gång måste ta slut.
(---)
Hela kulturer har försvunnit som skeendets fångar som marscherat bort i takt med sin egen undergång, liksom förblindade, bortvända mot en annan tillvaro, försjunkna i en föreställning om någonting annat än det förhandenvarande.
Det som kallas mänsklig frihet handlar då inte om att tillgripa magi för att påverka ödets makter utan snarare om att bryta magin.


Det sker nu, folk bryter magin. Feodalister och nepotister torkar sina glasögon, och ser sig om efter nödutgången.