Isen är pärlemorfärgad. Hinnor av smältvatten. Där jag gick för en vecka sen finns nu stora hål som glipar svart. Två grabbar på väg ut med cyklar i sörjan. Jag står på udden och vinkar och ropar: Farligt, vänd tillbaka. De hejar och jag hör ett svagt tack. Sen halkar de hemåt med slirande cyklar.
Lukt av mark. Vintergäck i ett fält intill kajakklubbens södersida. Tre trötta krokusar och en snödroppe tyar mot väggen. Illrosa moln mot indigohimmel, klockan halv sex. Illskrikande unge på bussen. Varför tycker jag alltid de är helt okej, dessa vidunders utbrott? Lugnande. Tvärtemot det meningslösa mobilpladdret.
Sluter ögonen. Skriket är helt ärligt. Bara det.
På hemmagården har snön smält. Skatan hoppar och plockar. Det hattstora boet i kastanjen repareras. Det blir en artonhundratalshatt i år igen, med flor och allt. En mansvän mailar om att se en utställning tillsammans. Koltrasten har hörts två gånger. Blå timmen är lång som bara en nordisk timme kan vara. Jag tänder inte genast mina lampor, för ljuset genom rummen är så saktmodigt.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2 kommentarer :
Fint, ibland är noggranna betraktelser livsviktiga.
Här nere har våren kommit på allvar nu, katten har börjat klättra runt i björkarna och krokusarna tittar fram här och där. Och vintergäck i mängder!
Hej Sofia, jag läser ofta dina texter. Med katt och allt.
Själv får jag nöja mig med de kollektiva djuren; skator och små vilda kaniner och en sällsynt duvhök eller falk som besöker gården. Endast vid speciella tillfällen, har jag märkt. Men om det bara är jag som märker det, så är det ju inte så kollektivt. :)
Skicka en kommentar