2011-04-20

Atjoo i pannkakan

Ni som läser den här bloggen vet att jag varit lite dålig i vinter. Följderna av ett sjukdomstillfälle i september hänger efter med trötthet och minnesluckor som följd. Framförallt har jag svårt för extravaganta ord, författarnamn och namn på sedan länge döda amerikanska skådespelare. Samt att passa spisen.

Hos nevrologen fick jag i uppgift att minnas sex ord som hon sa åt mig att ”gömma”, efter tre minuter frågade hon igen och orden var verkligen gömda. Två kom fram. Sax och tång. Inga ord man direkt känner för. Med de ord jag känner för går det lättare, ibland uppstår dock ett litet letningsmoment, vilket innebär att jag envist letar i minnets hyllor tills den lilla rackaren sticker fram. I morse, när jag klappat mina fotsulor, vilket är en indisk sed för förkylda, inbillar jag mig, fick jag tänka länge. Vad fasiken heter nu deras medicinska tradition? Först vid kaffet kom det upp, galant som en klick marmelad: Ayurveda. Häromdagen fick jag också leta efter ett svårt namn, på ett bloggqviz om litteratur. Det dök upp när jag satt på toan.

Ja, så där är det. Jag blir bättre, utom när jag blir sämre. Nu är det vårförkylningen. Här har jag gått hela vintern och aktat mig för snoriga ungar, kräksjuka grannar, och hostande vänner, tvättat händerna som värsta fobikern och dessutom dragit upp halsduken över mun och näsa vid långa bussfärder. Jag har fullständigt nonchat vad folk tycker – en bra erfarenhet – och gått in för att skydda mitt tillstånd mot ytterligare sänkningar av energin. Men naturligtvis – när våren kom – gjorde jag det gamla vanliga, satt med för tunn jacka med näsan i solen och ryggen mot blåsten.

Atjoo. Här har exploderats från morgon till kväll. Jag går inte ut, jag köper ingenting. Jag lagar pannkakor till middag. Ni anar inte hur roligt det är. Efter en vinter med trettio vidbrända rätter, glömda torrkokta kastruller och potatis bakad ned till förintelse, är det ett litet mästarprov att laga pannkakor. Jag gjorde de som vanligt på en höft. De blev perfekta. Lagom tunna, väl färgade, och slängda från den ena sidan till den andra med träffsäker elegans. Bubbliga. Krispiga. Åt dem med hjortronsylt, med lukten av dagslånga myrvandringar i näsan.
Kommer jag att gå där igen, när hjortronen blommar, eller mognar? Sure. När jag kan resa, och cykla på nytt. Och laga pannkakor för två. Det praktiska sinnets återkomst är nästan lika uppmuntrande som att börja cykla när man är fem.

6 kommentarer :

Gabrielle RW sa...

Önskar pannkaksmästarinnan god bättring!
Är impad över dina pannkakskonster. Att slänga runt pannkakan blev jag aldrig särskilt bra på trots idog övning när mina pojkar var små. Numera blir det sällan sån mat. Här är det oftast nån variant av inte särskilt extrem LCHF som gäller.
Glad Påsk!

Karin S sa...

Jag glömmer också namn på amerikanska skådisar och även på popgrupper och sånt. Gruppen The Cure kom jag på exakt 24 timmar efter det att vi hade hört en bit, då brast jag ut i det.
Skådisen Jennyfer Beaver satte jag direkt. Min man bara stirrade på mig. Signorey Weaver, hette hon nog. Snarare.

Pannkakor däremot är jag bra på. Fast torrdestilerar grejer i grytor händer det att jag gör, särskilt i tryckkkokaren. Då säger barnen att maten smakar brandrök, men jag BLÅNEKAR.

En gång gjorde min svärmor en gryta som faktiskt bara bestod av kol. Vi åt ändå. Det var förskräckligt.

Vart jag vill komma? Vet inte. Kanske behöver man inte ha varit sjuk för att de här grejerna ska äga rum. Kanske något annat.

Lennart Erling sa...

God bättring, Gabrielle! Vad gäller minnesförmåga så har jag länge märkt att jag kommer ihåg det jag inte behöver komma ihåg och glömmer det jag borde komma ihåg. Ibland blir världen mer intressant på det sättet...
PS till Karin: kol???

Karin S sa...

Ja, kol, såna där små svarta rester av något som brunnit.

Fransyskan H sa...

Jisses vilken kärleksförklaring till pannkakan! (nu är vi nog ett antal att drömma till nästa, perfekta pannkaka - som inte uppnâs av heller mig, apropâ ovan kommentarer). Och jag säger som Karin, även fast jag inte tror det är nâgon tröst: vi är flera att vara virrpannor omkring dig, utan sjukdom att skylla pâ. Höll själv pâ att bränna ned vâr alldeles nyinköpta lägenhet här alldeles före jul... helt av liknande orsaker, vilket bara är kulmen pâ ett lânglivat beteende (och ett minne jag försöker förtränga sâ gott det gâr, men nämnda kol tvingade fram det i en handvändning...).
Hursom: En varm vârhälsning och önskan om snabb bättring!

Gabrielle Björnstrand sa...

Äsch, Gabrielle, inte slänger jag runt dem så där, jag bara vänder dem lite flott, och är nöjd. Vad din matkod betyder anar jag inte. Nåt vegetariskt joks? Bättre än Karins koks i alla fall.
Karin, du vet ju att jag haft en liten tjallebang på hjärnan, var medicinska namn jag föredar att inte upprepa så ofta. Men visst fanns det minnesluckor redan innan. Nu har jag dessutom en liten kållebått på balansen, så det dröjer innan jag cyklar obesvärat igen. Det är den sommarresa jag ser fram emot. Annars, när man glömmer på spisen, brukar det vara något som innerligt upptar en, skriva eller så. Så det är väl författaren/arkitekten i dig som fixar vidbränt. Men nu ”bränner jag vid”, låter rätt bra egentligen.
Lennart: du tar då lätt på saker. Annars måste det ju vara så att en bibliotekarie har ständig minnesträning (minneströtthet?) i sitt jobb. Själv minnestränar jag nu medvetet, på kartor, platser, berg, geografiska ting utanför mitt ”område”. Jättekul att äntligen kunna delstaterna i USA och deras placering i kartbilden. Samt mediterar jag, det gynnar synapserna, och tålamodet.
Franska Helena: Du kanske skulle behöva lite mindfulness-träning du med. Ibland startar man ju inte med sånt förrän man är up against the wall. Men jag vet, goda råd är tråkigt, om de inte kommer från en själv.
Tack alla för kommentarer. Trevlig Påsk!