Atjoo i pannkakan

Ni som läser den här bloggen vet att jag varit lite dålig i vinter. Följderna av ett sjukdomstillfälle i september hänger efter med trötthet och minnesluckor som följd. Framförallt har jag svårt för extravaganta ord, författarnamn och namn på sedan länge döda amerikanska skådespelare. Samt att passa spisen.

Hos nevrologen fick jag i uppgift att minnas sex ord som hon sa åt mig att ”gömma”, efter tre minuter frågade hon igen och orden var verkligen gömda. Två kom fram. Sax och tång. Inga ord man direkt känner för. Med de ord jag känner för går det lättare, ibland uppstår dock ett litet letningsmoment, vilket innebär att jag envist letar i minnets hyllor tills den lilla rackaren sticker fram. I morse, när jag klappat mina fotsulor, vilket är en indisk sed för förkylda, inbillar jag mig, fick jag tänka länge. Vad fasiken heter nu deras medicinska tradition? Först vid kaffet kom det upp, galant som en klick marmelad: Ayurveda. Häromdagen fick jag också leta efter ett svårt namn, på ett bloggqviz om litteratur. Det dök upp när jag satt på toan.

Ja, så där är det. Jag blir bättre, utom när jag blir sämre. Nu är det vårförkylningen. Här har jag gått hela vintern och aktat mig för snoriga ungar, kräksjuka grannar, och hostande vänner, tvättat händerna som värsta fobikern och dessutom dragit upp halsduken över mun och näsa vid långa bussfärder. Jag har fullständigt nonchat vad folk tycker – en bra erfarenhet – och gått in för att skydda mitt tillstånd mot ytterligare sänkningar av energin. Men naturligtvis – när våren kom – gjorde jag det gamla vanliga, satt med för tunn jacka med näsan i solen och ryggen mot blåsten.

Atjoo. Här har exploderats från morgon till kväll. Jag går inte ut, jag köper ingenting. Jag lagar pannkakor till middag. Ni anar inte hur roligt det är. Efter en vinter med trettio vidbrända rätter, glömda torrkokta kastruller och potatis bakad ned till förintelse, är det ett litet mästarprov att laga pannkakor. Jag gjorde de som vanligt på en höft. De blev perfekta. Lagom tunna, väl färgade, och slängda från den ena sidan till den andra med träffsäker elegans. Bubbliga. Krispiga. Åt dem med hjortronsylt, med lukten av dagslånga myrvandringar i näsan.
Kommer jag att gå där igen, när hjortronen blommar, eller mognar? Sure. När jag kan resa, och cykla på nytt. Och laga pannkakor för två. Det praktiska sinnets återkomst är nästan lika uppmuntrande som att börja cykla när man är fem.