2011-05-06

USB minne

Det började irritera mig som en sten i skon. Det var under den tid som mitt ansikte ännu gick att använda i en annons om husvagnar för ökencamping. Mina systrar sa att jag var vacker. Som född till kung. Det sa de utan att titta på mina knotiga fingrar, eller min dåliga hållning. Jag var lång, jag gick lätt böjd. Ödmjukhet, hade man intalat mig.

Efteråt var alla kläder för stora. Stenarna vandrade uppåt från mina skor utmed benpiporna, upp till ryggraden, till nacken. Huvudet vägdes på en våg mellan axel och axel, däremellan satt stenen, som en kula. En liten kula, i en liten hård roll-on, utan vätska. Jag svävade mellan kulan och fötterna, kläderna blåste alltid utåt, bortåt från centrum. Vapen bar jag inte längre själv.

Några vakade ständigt över mig. Mindes de hur jag avstått från den stora partyböljan på slutet av 70-talet för att gå ut i en öken? Värmebölja efter värmebölja. Iskalla nätter. Stenarna i min ryggrad räknades till 2.594. Alla frös de. Men det som störde mig mest var knakningarna som min kropp åstadkom vid varje rörelse. Jag satt och låg mer än jag gick. De trogna hämtade läkare och mediciner. Min svaghet röjde sig och blev alltmer irriterande. Maten de bar in smakade gräskorn.

Stjärnorna kunde jag inte längre se. Inte ens de klaraste nätter. Mina ögon var beskuggade av en medicin jag glömt namnet på. Det blev fler droger, även solen och månen fördunklades. Mina systrar, mina barn, de stolta soldaterna, fördunklades. De hungriga hördes. Vi tyckte om att gnaga på fårens ben. Man tilldelade mig ofta märgen, för att mina egna ben skulle stärkas. Jag grät av kroppens elände när de inte såg mig.

De dödade såg mig. De ville hålla mig kvar. De drog mina ögon till sig. De strålade, som de stjärnor mina ögon svikit. Nu var ingenting. Riset höll ingen vikt. Eldarna ingen värme. Vägen ingen riktning. Vi sökte ett hus.

Det var utanför det huset jag sedan såg dem närma sig, under en tid. Klädda i de fladdrande kläderna, med huvudena skyddade, och ansiktena täckta av solglasögon, som shejker. De köpte tyger, de förhandlade om taxiresor, de drack Zup i middagshettan, direkt ur burken. Men det avgörande var hur de gick, vaggande från sida till sida, med en stel stöt i varje steg. Så kände jag igen dem. Det sättet att gå varnade min kropp. De hade nått fram till stenarna.

De trogna hade inget märkt. I nio år skulle vi vara under samma tak, tala om samma saker. Men inte om detta. Jag lät de främmande komma närmare. Som om de var väntade. Det fanns bara en hämnd. De skulle få göra den själva. När min syster gått ut för att resa hem, när barnen och kvinnorna placerats i husets inre, var bara Aisha och jag och Ahmed och Ziran där.
Jag satt helt stilla för att döva smärtan från de 2.594 stenarna. Min eld under ögonlocken. Jag var vapenfri. Väntade. Hörde dem komma. De siktade rätt in i grusets ryggrad och lät det explodera inuti min kropp. Ögonen for till stjärnorna, blodet till solen, rader av ben blev månens mat.
Det var hämnden. Omöjligt att skilja deras från min. Omöjliga äro alla hatiska uppdrag. Ett öppet hus står öppet utan tak. Ett annat faller och slutar aldrig falla.

Jag är utströdd. Jag är bortförd. Jag är bliven föda för gamar och maskar, och de som bor på havets botten kan inte räkna stenarna i mina ben. Andra ska fortsätta att räkna, de sina, och de mina, de sina och de mina, de sina och de mina, som vågor efter vågor efter vågor. Men stilla er.
Det är slut.

4 kommentarer :

Helena Looft sa...

Fantastiskt, Gabi. Jag blir ofta alldeles rörd när jag läser det du skriver. Satt förresten just i dag och grubblade över den där jäkla tidningen som hade rubriken "Got him! Vengeance at last! US nailed the bastard" på första sidan. Ursäkta prosaisk kommentar till poetisk text, men, ja, du förstår min uppskattning hoppas jag ...

Gabrielle Björnstrand sa...

Tack, dejlige du.
Jag fick faktiskt en flash av att det kunde vara så här; en mycket sjuk man som tycker det är lika bra att ge upp.

Men den tanken ledde ju sen till föreställningen om vad som är hämnd.
Och Paradoxerna; bandet mellan dem som strider.
Plus att stackarn ju hade ett jävla trist liv. Som jag ser det.

Jag tänker också på Homeros; Iliaden, att man alltid påmint oss om Homeros förmåga att känna även med de värsta moståndarna.

Helena Looft sa...

Ja! Vilket i sin tur påminner om en av de stora poängerna med konsten. Eftersom det verkar finnas vissa som tror att den är oviktig för samhället i stort ...

Gabrielle Björnstrand sa...

Här en länk till en artikel av Robert Fisk på the Independent, som ger en del påminnelser om den ödesdigre mannen.

Men återigen måste jag säga: Vissa mördare är bra för affärerna, andra skjuter man ned.

Politiken lämnar mer än gärna de kategoriska imperativen bakom sig. Hellre symbolhandlingar, "signaler" som skickas (det talas inte om annat nu), och feta kontrakt med all världens maffiagubbar.

http://www.independent.co.uk/opinion/commentators/fisk/robert-fisk-was-he-betrayed-of-course-pakistan-knew-bin-ladens-hiding-place-all-along-2278028.html