För mig har det ohyggliga alltid lurat strax under ytan av vardagsbestyren, sederna, de politiska systemen, de vänliga uttrycken och leendena, och krigsåren var ingenting annat än det ohyggligas uppenbarelse. Senare, i andra länder, andra städer, brukade jag stanna till mitt i folkvimlet och säga: "Sluta klaga!Om världen står en dag till kan vi ändå vara nöjda".
Det må vara en truism, men det är omöjligt att lugnt godta den: denna tanke att miljontals människor upplever sitt liv som stympat och berövat - men berövat vad, det vet de inte. Och när de försöker uttrycka något kommer det bara ett mummel av blint hat och aggressioner över deras läppar. Sedan dör de och vem vågar lägga deras stackars själar i det godas eller det ondas vågskålar?
Ur: Jag är här, essäer,
Brombergs 1980
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
3 kommentarer :
En luttrad mans tänkvärda ord!
Jag återvänder gärna till honom. Den gamla klippan.
Så väl valt citat dessa dagar.
Eller - vilka dagar skulle det vara mindre tänkvärt, och kännbart, det Milosz erbjuder?
Skicka en kommentar