"Kan det här vara samtidspoesi?"

"Det här kan inte vara samtidskonst!" utropade den kände konstkritikern (Birgitta Rubin) som tittade in på Urban Larssons separatutställning på Skaj antikhandel häromveckan. Förklaringen var att en av modellerna på en av tavlorna hade en i dag lite ovanlig typ av huvudbonad, sjal knuten runt huvudet på gammaldags sätt, en slags huvudduk. Det var inte det främsta verket, men det var ett av verken på en i sin helhet sevärd utställning.

Är det så kritikerna tänker också inför Odd Nerdrums verk? Att detta inte kan tillhöra samtiden? Det ligger visserligen humor i detta, men konsekvenserna är allvarliga. Somlig konst räknas inte, och måste börjas kallas kitsch. (Fast den många gånger är bättre än den konst som räknas!) Skiljelinjen mellan hötorgskonst eller kitsch-konst och traditionell figurativ konst finns dock, och är högst uppenbar för de flesta. Carl-Johan de Geer och Ulf Lundkvist tillhör dem som bejakar denna gränszon mellan föreställande och helt enkelt fult eller dåligt åldrade skönhetsvalörer. Fulsnyggt måste vara konst som utnyttjar och samtidigt driver med gamla schabloner av den typ som jag talar om.

Urban Larsson är något annat, en fullt utvecklad realistisk målare med ett visst tekniskt mästerskap, en ojämn konstnär, men med hans högt uppdrivna teknik (naturligtvis har han tvingats utbilda sig utanför Sverige) kan han nå fantastiska resultat när visionen sammanfaller med tekniken. Då är det rimligt att jämföra hans landskap med Claude Lorrains eller hans (själv)porträtt med Roslins.

***

Här kommer en liknelse: Jämför med vad som händer inom poesivärlden när en kritiker/redaktör/skrivarkurslärare kommer in i det estradpoetiska rummet; hör bara utropet av avståndstagande: Det här kan inte vara samtidspoesi! Detta är inte teoretisk medvetenhet!

Och poeten tvingas göra om, lägga sig till. Ta bort flödet, de poetiska småorden, uppläsningstekniken. Jag har sett det bara alltför många gånger, hur poeter som varit lysande, intensiva och mänskliga estradpoeter förändrats när de kommit i kontakt med det litterära etablissemanget. De anpassar sig. De börjar bygga upp "litterära storformer" och tänka på litteraturens medialitet... Och sällan eller aldrig utvecklas de till det bättre! Det är ett slags syndafall. Jag vill helst inte tänka på det, inte heller ge er några namn, men det handlar om flera av mina vänner (en av dem debuterade nyligen på Norstedts).

*

Gud ska veta att estradpoesin har sina brister, och ofta under senare år fastnat i identitetspolitik, svart-vita dikter där män ställs mot kvinnor, invandrare mot svennar osv. (Jag har till och med hört dikter av en framgångsrik estradpoet som satiriserar kategorin estetstudenter från Borås!) Men det som är unikt med den är och förblir unikt. Det är precis det som den litterära institutionen är ute efter att förstöra, tror jag många gånger. I antologin 32/2011 säger redaktörerna i sitt förord att estradpoesi är bättre på papperet... de vet inte vad de talar om.