Lyrikåret 2012 börjar bra, med utgivningen av Boel Schenlaers Nomad i exil. För första gången på länge får jag känslan av att läsa en stor diktsamling. Något drar en in i boken, naturligtvis det utsagda men också det outsagda. Språket blixtrar till, medvetandet vilar inte, men det viktigaste ligger bidande sin tid som livserfarenhet strax under ytan, väntande på ordflödet som väcker och räddar. Det är glasklart och mystiskt, samtidigt. Boel hämtar ur källan. Sanningen är ofta brutal, även om poeten ämnar vårda sin känslighet.
Dikten Tre mot en är en omedelbar klassiker:
Jag läste i en tidning att rättegången
mot all kärlek är över - domen blev
ovillkorlig.
Tills den nog överklagas.
Det finns mycket att ta sig an i "Nomad i exil". Dikterna är varken enkla eller svåra, de pendlar mellan dessa poler. Är livet självt en lätt företeelse? Ämnet gör svårighetsgraden, snarare än språkexperimenten, detta till skillnad från mycket av de senaste femton årens svenska poesi. Jag hävdar att här finns drag av något som når bortom poeten själv, når till djupet av det mänskliga.
Ja, jag känner Boel (är bekant med) men känner inte den som skrivit rader som dessa:
En gång i tiden var människan vild.
Nu är hon tam
men lika blodtörstig.
(ur dikten Ett enda ord)
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2 kommentarer :
Bra, de här fragmenten. Särskilt det sista.
Mänskan verkar intressant, även om jag tycker att nomad i exil är ngt av en tautologi.
Också mitt favoritcitat ur den här boken.
Skicka en kommentar