Jag försöker läsa Johan Jönson

Det är så tyst i den svenska poesivärlden! Det debatteras inte längre estetik eller litteratur på allvar på kultursidorna. Recensenterna ger små nålstick och positioneringar, mer än så är det inte. Så blir det till exempel uppenbart i början av den här recensionen att Jenny Högström föraktar estradpoesi (som så många andra).

Men vad gäller större debatter är det locket på sedan ett och ett halvt år. Det uppstod visserligen några smärre debattungar i samband med utgivandet av antologin 32/2011, men det dog snart ut. Jämför med intensiteten och faktiskt också kvaliteten på formuleringarna i kommentarstråden till det här gamla blogginlägget!

Under tiden som tystnaden och konsensusmentaliteten breder ut sig i poesivärlden går utgivningen vidare, nästan som ett urverk, på de stora förlagen. Systemet med första utgivningsdag respekteras (i dag är det till exempel dags för Jörgen Gassilewskis nya bok på Bonniers) men bara för de allra största förlagen. De lutar sig på gamla strukturer, vilket avslöjar att den påstått nyvunna respekten för småförlag och egenutgivning faktiskt mest är bullshit. Mångfalden är en chimär, då bara en litterär riktning får förekomma i taget och den litterära riktning som det största förlaget bestämt sig för att stödja kommer att dominera fullständigt vare sig publiken, läsarna eller poeterna vill det eller inte.

Jag hade tänkt skriva om Johan Jönsons med.bort.in för nu ganska länge sedan (ja, även jag får en tendens att respektera utgivningsdatum när det gäller de stora och etablerade förlagen, undrar varför). Men det faktum att Bonniers väljer att inte skicka recensionsex. till mig gör att den läsningen har blivit försenad. Jag antar att förlaget får så pass mycket uppmärksamhet ändå, så den extra lilla uppmärksamheten från suspekta bloggar som denna är dem likgiltigt. Ändå har jag skrivit relativt utförligt om Johan Jönson tidigare, som exempelvis här.

Johan Jönson framstår allt mer som den enda riktigt intressanta författare som kommit ut ur 00-talets språkmaterialistiska boom. Det är ett torftigt och högst preliminärt facit. Ändå ger jag Jenny Maria Nilsson rätt, i dag skulle jag inte kalla honom språkmaterialist. Han har gått vidare till något mer personligt och möjligen omutbart.