Nicolas de Staël: Landskap,
1952
En komplicerad målare på
gränsen mellan två generationer; med sin 50-tals-lyrism, godartade
landskapsabstraktion, och pastosa färgbehandling, hamnade han lite i bakvattnet
av 60-talets fräckare och mer radikala tendenser. Jag har inte läst in mig på
honom och jag vet inte vad som ådrog sig en hårdför kritikers attack. Men jag
har förstått att de Staël tog så illa vid sig, att det i hans bräckliga och
aningen utarbetade tillstånd bidrog till hans självmord. En illaluktande
historia, en av många i konstens värld, där kritiker, kuratorer och
penningmagnater ofta har mer makt än konstnären själv. Sympati är det minsta
jag känner. Men jag ska återkomma till de Staël i ett längre inlägg. Eftersom
det bästa han gjorde (som var så oerhört mycket bättre än de sämsta han gjorde)
är värt ett djupare intresse.
Konstaterar bara enkelt att
gråtonerna och ljusockran, det lergrå och det skogsdungesvarta är så exakt som
det kan vara, och att förenklingarna i den här bilden vetter mot det
monumentala, klassiska, snarare än mot det elegant lyriska. Problemet med den
abstrakta lyrismen generellt är ju att den efterhand blir rätt tandlös. En
annan gång ska jag koncentrera mig på de bilder av de Staël som inte hamnar
där. De bästa alltså; inklusive den ovan.
(Klicka för förstoring).
2 kommentarer :
Vacker målning! Alf Lindberg eller Åke Göransson hade gillat den.
Ja. Ju mer jag ser på den desto finare blir den. Ser du också hur skamfilad den är? Har väl stått och tryckt i ngt ateljéhörn.
Visst, Göransson:
Den här målningen turnerar ju en utsökt kolorism; alla de gråtoner som ligger mellan framkantens rosalilagrå, till lergrått och himlens molnbank som nästan obemärkt övergår i skyn. Yummi. Men allvarsamt yummi.
Skicka en kommentar