Nej, några svar på min debattartikel inkom aldrig till Expressen. Därför får jag inte tillfälle att utveckla mina tankegångar i tidningen. Jag tänkte i stället besvara några tänkta invändningar här i stället:
1) Du säger att Kulturrådet "diskriminerar romantiska litterära tidskrifter till förmån för dem med språkmaterialistisk inriktning". Hela påståendet är ju verklighetsfrämmande. Det finns ingen språkmaterialism!
Svar: Språkmaterialismen existerar på samma sätt som fosforismen existerade på 1810-talet eller fyrtiotalismen på 1940-talet. (Nej, det här är ingen kvalitetsjämförelse.) Att påstå att språkmaterialismen inte existerar som rörelse eller åtminstone litterär strömning är en slags härskarteknik, ett sätt att osynliggöra sina egna maktpositioner och därmed också sina kritiker.
2) Vidare skriver du: "Vi har sett hur folkbildande, kommunicerande och romantiska litteraturtidskrifter en efter en har fått minskat eller utraderat bidrag och tvingats lägga ner." Vad menar du egentligen? Det finns en rik flora av kulturtidskrifter!
Svar: Det är inte riktigt sant vad det gäller just litterära tidskrifter. Sedan 1999 har vi fått se hur bland annat dessa har tvingats lägga ner (ofta på grund av uteblivet eller otillräckligt stöd): Vår Lösen, BLM, Artes, Allt om Böcker, Tidningen Boken, Serum, Ryska Huset, Post Scriptum, Komma... troligen också de mer nystartade jmm och Fantasin, i alla fall var det väldigt länge sedan de gav ut något nytt nummer.
Jag konstaterar att både breda folkbildande och lite smalare tidskrifter, med annan inriktning än den språkmaterialistiska, har lagts ner och Kulturrådet har inte lyft ett finger för att hjälpa dem när det har krisat ekonomiskt. Därför uppfyller Kulturrådet inte sitt uppdrag.
3) Är inte din inställning lite väl vildsint och konspiratorisk? Finns det verkligen dem som håller med dig?
Svar: Den litterära tidskriften är poesins medium par préférence; när utbudet av litterära tidskrifter tunnas ut och enbart tidskrifter med en akademisk inriktning (som språkmaterialismen kan sägas utgöra ett exempel på) blir kvar skadar det hela den svenska poesin. När en hel genre blir lidande skadas även litteraturen som sådan, återväxten får det allt svårare. Var ska skrivande människor visa upp sina nyskrivna alster? Vart ska allmänheten gå för att se och jämföra vad som ges ut?
De som håller med mig har ofta ingen talan i offentligheten. Jag försöker ge dem det.
4) Allt finns ändå på nätet. Varför bryr du dig?
Svar: Detta är en missuppfattning. Nätet är ingen ersättning för den litterära offentlighet (eller motoffentlighet) som kulturtidskrifterna tillsammans utgjorde, så länge de representerade en mångfald. Nätet är enormt, men också enormt splittrande. Få läser samma texter på nätet, jämförelsen blir hängande i luften. Nätet är ett komplement, lycklig den som får skriva och publicera sig där, kanske. Arne Ruth, tidigare ordförande i Kulturrådets referensgrupp för kulturtidskrifter, rådde tidskrifterna att gå över till nätet, men nätet har ingen permanens. Vi har ännu inte sett det, medan kulturarvet lever och nyskapas i de litterära tidskrifterna.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Lyriken lite vid sidan upprätthåller den stora traditionen
Den här intervjun med Sara Gilliard i Skånska Dagbladet säger rätt mycket om villkoren för nyskriven svensk poesi i dag. En poet som inte ansluter sig till den dominerande litterära riktningen, och dessutom saknar tillräckligt mäktiga kontakter, får ge ut sina diktsamlingar själv på egen bekostnad och på pyttesmå förlag. Med den påföljd att verken inte heller blir recenserade.
Som framgår av artikeln jag länkar till hände just detta Sara Gilliard (f.d. Gustafsson) när hon skulle ge ut sin andra diktsamling, "Dagbok från Babylon Livs" i fjol. Hon blev nekad av förlagen och valde då att ge ut sin samling på egen bekostnad hos Podium Distribution, en avdelning av Podium förlag, som ger egenutgivare tillgång till deras distributionsnät. Jag skullle gissa att utgivningen kostade henne 10.000-15.000 kr.
"Dagbok från Babylon Livs" är utan tvivel en diktsamling av hög kvalitet, i traditionellt modernistisk och metaforrik stil. I ett annat litterärt klimat, som det såg ut i Sverige för ett par decennier sedan, hade den självklart blivit utgiven på låt oss säga ett mellanstort kvalitetsförlag med intresse för lyrik.
Hur som helst är boken en av 2011 års bästa (och av naturliga skäl en aning bortglömda) diktsamlingar, jämte Jasims Mohameds "I Din Mun" på det lilla Edda förlag.
Att Svenska Akademien gav henne ett stipendium på 60.000 kr för "Babylon Livs" måste betraktas som en markering av att åtminstone några vill se en större mångfald inom svensk poesi än den som just nu är rådande.
...
Det är svårt att hitta några diktsamlingar som liknar Gilliards inom svensk samtidspoesi. Faktum är att jag tycker hennes bok mest påminner om åldermannen Ragnar Thoursies sista diktsamling, Sånger från äldreomsorgen - om jag ska hitta någon jämförelse alls. Även Sara Gilliards bok har en bärande tematik kring hur mänskligt utbyte har förvandlats till varutbyte.
"Biträdet står vid frysboxen
som ett dokumentskåp
med utdragbara lådor för varje känsla
ett fack för varje reaktion.
Frysboxen frustar
metalldörrar slår
skyltar faller och blir liggande.
Fiskpinnarna är torra som en ensam kväll.
Hyllorna suckar under vanans tyngd.
Bland pensionärernas bleka färdigrätter
förvarar biträdet sina oskickade kärleksbrev
i hopp om att orden ska svalna."
(Frysboxen, ur Dagbok från Babylon Livs).
Som framgår av artikeln jag länkar till hände just detta Sara Gilliard (f.d. Gustafsson) när hon skulle ge ut sin andra diktsamling, "Dagbok från Babylon Livs" i fjol. Hon blev nekad av förlagen och valde då att ge ut sin samling på egen bekostnad hos Podium Distribution, en avdelning av Podium förlag, som ger egenutgivare tillgång till deras distributionsnät. Jag skullle gissa att utgivningen kostade henne 10.000-15.000 kr.
"Dagbok från Babylon Livs" är utan tvivel en diktsamling av hög kvalitet, i traditionellt modernistisk och metaforrik stil. I ett annat litterärt klimat, som det såg ut i Sverige för ett par decennier sedan, hade den självklart blivit utgiven på låt oss säga ett mellanstort kvalitetsförlag med intresse för lyrik.
Hur som helst är boken en av 2011 års bästa (och av naturliga skäl en aning bortglömda) diktsamlingar, jämte Jasims Mohameds "I Din Mun" på det lilla Edda förlag.
Att Svenska Akademien gav henne ett stipendium på 60.000 kr för "Babylon Livs" måste betraktas som en markering av att åtminstone några vill se en större mångfald inom svensk poesi än den som just nu är rådande.
...
Det är svårt att hitta några diktsamlingar som liknar Gilliards inom svensk samtidspoesi. Faktum är att jag tycker hennes bok mest påminner om åldermannen Ragnar Thoursies sista diktsamling, Sånger från äldreomsorgen - om jag ska hitta någon jämförelse alls. Även Sara Gilliards bok har en bärande tematik kring hur mänskligt utbyte har förvandlats till varutbyte.
"Biträdet står vid frysboxen
som ett dokumentskåp
med utdragbara lådor för varje känsla
ett fack för varje reaktion.
Frysboxen frustar
metalldörrar slår
skyltar faller och blir liggande.
Fiskpinnarna är torra som en ensam kväll.
Hyllorna suckar under vanans tyngd.
Bland pensionärernas bleka färdigrätter
förvarar biträdet sina oskickade kärleksbrev
i hopp om att orden ska svalna."
(Frysboxen, ur Dagbok från Babylon Livs).
2012-11-20
Stig Larsson - yttterligare några ord
Om du har tillgång till ”När det känns att det håller på ta slut” kan du göra följande experiment: Lägg handen över omslagsbilden (som naturligtvis är ett porträtt på Stig Larsson av Ulla Montan) och dölj personens högra ansiktshalva. Vad ser du? En moraliskt indifferent men bestämd person, skulle jag säga.
Flytta sedan handen och lägg den över personens vänstra ansiktshalva. Vad ser du nu? En viss ondska som strålar ut från bilden.
Nej, jag anser inte att Stig Larsson är någon ond person, tvärtom känner jag en viss sympati för honom. Men det här lilla experimentet med omslagsbilden fångar något karakteristiskt för Stig Larssons senaste bok, även om man ska akta sig för övertolkningar.
Jag anser att ”När det känns…” är välskriven i en slags medvetet anti-litterär stil. Det känns som att Stig liksom pratar fram texten, den har hämtat väldigt mycket från hans muntliga framträdanden. Så är det också en blandning av dagbok, krogmonolog och en aning djupare självprövning à la Augustinus. Men nej, det hela är ändå litterärt i grunden, även om det är ett helt nytt kapitel i Stigs författarskap. Vi ser scenerna inifrån i stället för att han hänger ut dem så att säga objektivt i rymden, det är ändå paradoxalt nog en liknande tematik som i alla hans böcker.
Missbruk, sexualitet, våld. Moraliska problem. Analyser av skrivandets och konstnärskapets villkor, men de sistnämnda görs så att säga i flygande fläng, mitt inne i berättelsen.
Stig Larsson, när han skriver något memoarliknande, har naturligtvis ett både brett och djupt erfarenhetsregister att ösa ur. Men han berättar inte bara om sitt liv, i delvis osammanhängande episoder med många stickspår. Han har kvar sin förmåga till dramatisk och litterär stegring. Flera av avsnitten är veritabla höjdpunkter i hans författarskap, över huvud taget är nog det här den mest medryckande roman jag läst sedan Knausgård del 4.
Problemet som finns med den här boken är helt och hållet moraliskt. Jag vet inte om ni delar min åsikt men jag uppfattar det som problematiskt, det här med hans många relationer med unga, konstnärligt begåvade kvinnor som han fungerar som mentor för, och i några fall (enligt ryktet) också hjälper fram till bokkontrakt.
Nog visste jag att sådant förekom, men att se det så här, så att säga, satt i system är något annat. Stig Larsson förvandlas ju inför mina ögon till ett slags vandrande jäv. Är det så här det går till i bokbranschen? Är det vanligt?
Så här skriver exempelvis Stig på sid. 44: ”Jag litar på Anna Hallbergs omdöme [som kritiker]”. Ett femtiotal sidor längre fram framgår det att Stig haft en relation med henne våren och försommaren 1998. På sid. 218 står det att han haft ett ”kortvarigt förhållande” med Ida Börjel. Så där går det på, alla namn är inte helt utskrivna, men går ändå att gissa sig till. Hur många författare/kritiker kan hålla sig objektiva i förhållande till någon man haft en kärleksrelation till? Det är nog att begära för mycket. Därför får rader som dessa mig att tvivla på Stigs eget omdöme. Hans förmåga att bedöma litterär kvalitet må vara stark, men när han även i samband med passusen om Anna Hallberg hyllar Jörgen Gassilewski börjar jag tvivla. Jag menar inte att författare ska sitta på sin kammare och inte ha några vänner, tvärtom faktiskt, men även i förhållande till Jörgen Gassilewski blir ju Stig Larsson jävig.
Av en artikel i Sydsvenskan framgår det att Stig Larsson haft relationer med ett flertal unga kvinnliga författare av dem som finns med på tidningen Vi Läsers 40-bästa-lista över författare under 40.
Det är det här jag menar med att det känns systematiskt… jag kan inte fördöma det, säger bara att det gör ett märkligt intryck.
I kulturdebatten har Stig annars gjort viktiga insatser de senaste veckorna genom att försvara konstnärslöner och över huvud taget statligt stöd till konstnärer i debattprogram. Alla fakta har dock inte kommit fram, vilket man väl inte heller kan vänta sig, i programmet SVT Debatt. Ber därför att få påminna om mitt eget gamla inlägg på Den Blinde Argus, om Stig och konstnärslönen.
Flytta sedan handen och lägg den över personens vänstra ansiktshalva. Vad ser du nu? En viss ondska som strålar ut från bilden.
Nej, jag anser inte att Stig Larsson är någon ond person, tvärtom känner jag en viss sympati för honom. Men det här lilla experimentet med omslagsbilden fångar något karakteristiskt för Stig Larssons senaste bok, även om man ska akta sig för övertolkningar.
Jag anser att ”När det känns…” är välskriven i en slags medvetet anti-litterär stil. Det känns som att Stig liksom pratar fram texten, den har hämtat väldigt mycket från hans muntliga framträdanden. Så är det också en blandning av dagbok, krogmonolog och en aning djupare självprövning à la Augustinus. Men nej, det hela är ändå litterärt i grunden, även om det är ett helt nytt kapitel i Stigs författarskap. Vi ser scenerna inifrån i stället för att han hänger ut dem så att säga objektivt i rymden, det är ändå paradoxalt nog en liknande tematik som i alla hans böcker.
Missbruk, sexualitet, våld. Moraliska problem. Analyser av skrivandets och konstnärskapets villkor, men de sistnämnda görs så att säga i flygande fläng, mitt inne i berättelsen.
Stig Larsson, när han skriver något memoarliknande, har naturligtvis ett både brett och djupt erfarenhetsregister att ösa ur. Men han berättar inte bara om sitt liv, i delvis osammanhängande episoder med många stickspår. Han har kvar sin förmåga till dramatisk och litterär stegring. Flera av avsnitten är veritabla höjdpunkter i hans författarskap, över huvud taget är nog det här den mest medryckande roman jag läst sedan Knausgård del 4.
Problemet som finns med den här boken är helt och hållet moraliskt. Jag vet inte om ni delar min åsikt men jag uppfattar det som problematiskt, det här med hans många relationer med unga, konstnärligt begåvade kvinnor som han fungerar som mentor för, och i några fall (enligt ryktet) också hjälper fram till bokkontrakt.
Nog visste jag att sådant förekom, men att se det så här, så att säga, satt i system är något annat. Stig Larsson förvandlas ju inför mina ögon till ett slags vandrande jäv. Är det så här det går till i bokbranschen? Är det vanligt?
Så här skriver exempelvis Stig på sid. 44: ”Jag litar på Anna Hallbergs omdöme [som kritiker]”. Ett femtiotal sidor längre fram framgår det att Stig haft en relation med henne våren och försommaren 1998. På sid. 218 står det att han haft ett ”kortvarigt förhållande” med Ida Börjel. Så där går det på, alla namn är inte helt utskrivna, men går ändå att gissa sig till. Hur många författare/kritiker kan hålla sig objektiva i förhållande till någon man haft en kärleksrelation till? Det är nog att begära för mycket. Därför får rader som dessa mig att tvivla på Stigs eget omdöme. Hans förmåga att bedöma litterär kvalitet må vara stark, men när han även i samband med passusen om Anna Hallberg hyllar Jörgen Gassilewski börjar jag tvivla. Jag menar inte att författare ska sitta på sin kammare och inte ha några vänner, tvärtom faktiskt, men även i förhållande till Jörgen Gassilewski blir ju Stig Larsson jävig.
Av en artikel i Sydsvenskan framgår det att Stig Larsson haft relationer med ett flertal unga kvinnliga författare av dem som finns med på tidningen Vi Läsers 40-bästa-lista över författare under 40.
Det är det här jag menar med att det känns systematiskt… jag kan inte fördöma det, säger bara att det gör ett märkligt intryck.
I kulturdebatten har Stig annars gjort viktiga insatser de senaste veckorna genom att försvara konstnärslöner och över huvud taget statligt stöd till konstnärer i debattprogram. Alla fakta har dock inte kommit fram, vilket man väl inte heller kan vänta sig, i programmet SVT Debatt. Ber därför att få påminna om mitt eget gamla inlägg på Den Blinde Argus, om Stig och konstnärslönen.
2012-11-13
Martina Lowden om Stig Larsson
"Mitt yrke är att recensera böcker, inte liv. Men
Stig Larsson kräver att läsarna ska förhålla sig till honom som
människa. Vill att vi ska lära känna honom, lära oss av honom, tycka att
han är schysst. Många kommer gå honom till mötes: prata om personen,
inte författaren.
Vad gäller bokens uppsåt tror jag den kommer få människor att knarka, eftersom Larsson hävdar att amfetaminet gjorde honom till en bättre författare. Fans gör inte som man säger, de gör som man gör – eller som man gjorde på åttiotalet när man var ung och snygg.
För mig handlar inte boken mest om knark, utan om konstnärskap. Jag tänker på Almqvists ord om konstnären som måste följa sin demon, vara endast demonen och ingen annan trogen. Jo, visst, i konsten måste du lita på din instinkt. Men "När det känns att det håller på ta slut" handlar om att lyssna till sitt hjärta – och till ingenting annat i världen. Om att bara vara sig själv, om att göra det man tror på – allt det där vi brukar säga är så bra – och vad det livet kan göra med en.
Fanns det ett rehab för egoister, skulle jag inte vilja lägga in mig. Men Stig Larssons bok får mig att förstå att jag, och många med mig, kanske har ett problem vi står maktlösa inför."
Lowden, egen och välformulerad, i SRs Kulturnytt.
Vad gäller bokens uppsåt tror jag den kommer få människor att knarka, eftersom Larsson hävdar att amfetaminet gjorde honom till en bättre författare. Fans gör inte som man säger, de gör som man gör – eller som man gjorde på åttiotalet när man var ung och snygg.
För mig handlar inte boken mest om knark, utan om konstnärskap. Jag tänker på Almqvists ord om konstnären som måste följa sin demon, vara endast demonen och ingen annan trogen. Jo, visst, i konsten måste du lita på din instinkt. Men "När det känns att det håller på ta slut" handlar om att lyssna till sitt hjärta – och till ingenting annat i världen. Om att bara vara sig själv, om att göra det man tror på – allt det där vi brukar säga är så bra – och vad det livet kan göra med en.
Fanns det ett rehab för egoister, skulle jag inte vilja lägga in mig. Men Stig Larssons bok får mig att förstå att jag, och många med mig, kanske har ett problem vi står maktlösa inför."
Lowden, egen och välformulerad, i SRs Kulturnytt.
2012-11-12
Debattartikel om tidskriftsstödet
Det tog lite tid, men min debattartikel i Expressen har nu kommit in. Låt oss se om det går att väcka liv i den gamla tidskriftsdebatten!
2012-11-11
Lars Gustafsson om Lars Norén
Det finns ett grundläggande problem i all diktkonst från
Odyssén till Paul Andersson.Och längre än så. Dikten måste göras uthållig mot
sin egen längd. Detta problem,som tilltar ju längre dikten är, kan hanteras med
olika arkitektoniska principer, det som vi vanligen kallar versformer. Rim och
allitterationer, från Rökstenen till de nyaste sonettdiktarna, återkommande
hela rader som i komplicerade system som sestinen och villanellen bildar
ett slags rotationsgrupper, fasthåller tiden och organiserar därigenom
diktupplevelsen. Det hot som alla dessa anordningar är till för att avvärja är
kaos, upplevelsen av en snabbt förbiflytande ström där läsaren eller lyssnaren
inte längre riktigt kan orientera sig. Riktningar går förlorade, viktigt och
oviktigt får samma tyngd: vi får något som liknar den alltid lika kaotiska
ström som är vårt eget medvetande. ”Inre monolog” är litteraturvetarnas namn.
”Kaos är granne med Gud” är en rad från Stagnelius som måste ha betytt mycket för Lars Norén. Och efter den principen har han också skrivit sin nya bok ”Filosofins natt” (Bonniers). Jag vet inte om det är nödvändigt att kalla denna text en dikt. Lars Norén låter sig säkert inte låsa in i någon poetik. Det har han ofta visat.
Läs hela texten här.
2012-11-07
Raderna: Ismail Kadare
And when my memory
And when my fading memory,
Like the after-midnight trams,
Stops only at the main stations,
I will not forget you.
I will remember
That quiet evening, endless in your eyes,
The stifled sob upon my shoulder,
Like snow that cannot be brushed off.
The separation came
And I departed, far from you.
Nothing unusual,
But some night
Someone's fingers will weave themselves into your hair,
My distant fingers, stretching across the miles.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
"Tipset" om Ismail Kadare kom från Gunnar Strandbergs blogg.
Här några av Kadares dikter, översatta till engelska.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)