Förtydligande om politisk poesi

Någon som läste mitt förra inlägg kunde kanske få för sig att jag skulle vara negativt inställd till politisk poesi. Så förhåller det sig inte alls; jag ser det i själva verket som något mycket viktigt.

Däremot anser jag inte att en konceptuell diktsamling där man förstår upplägget redan efter en första genombläddring skulle vara politisk i någon djupare mening.

Bra politiska poeter är för mig Bruno K. Öijer och den sene Osip Mandelstam; rätt olikartade namn.

II

När Eric Fylkeson gästade Sensus studieförbund i höstas (bokad av Romantiska förbundet) berättade han om när Vesuvius-gruppen hotades till livet och jagades längs gatorna efter ett av sina uppträdanden. Av stalinister som inte gillade det de gjorde, alltså.

Men att kalkera något för tillfället gångbart partiprogram är inte heller någon framkomlig väg till stor poesi. Självständiga poeter efterlyses!