Den hösten och våren levde jag på socialbidrag och duschade länge och varmt i en garderob på Timmermansgatan i Landskrona. Jag lärde mej att det finns en syn på litteraturen, att skildra verkligheten och visa orättvisorna. Att detta ska leda till revolution, större eller mindre. Jag la det på minnet.
I novellsamlingen Till Killor with love, skrev jag för några år sedan en längre historia om en av de stumma kvinnor Bruce Springsteen inte sjunger om, men som finns i periferin. Jag skrev om Katja (Candy) i kvarteren kring Folkets park i Malmö. Om hennes av sociala myndigheter omhändertagna son. Om att smyga in och upp och ut genom en hemlig gång och hamna på Kronprinsens tak, i vinden, och verkligen tro att man kan flyga.
Nu sitter jag framför en affisch som berättar om Enoch Thulins flygfärd från Kristianstad (övfer Åhus, Simrishamn, Ystad, Trelleborg, Skanör-Falsterbro och Malmö) till Landskrona, sommaren 1911. Det inspirerar mej, det skrangliga flygplanet, ansatsen, insatsen. Och jag skriver om Charlotta och Pange. Jag slutför ännu en bok som bygger på krascherna i samhället, som bygger på Lou Reeds Caroline Says pt 2 och den här, alltså verkligheten. Enoch Thulin dog 1919, i en flygolycka.
jonasbergh.blogspot.com
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar