Hopp

när hoppet tänds och släcks i samma takt som om en klåfingrig unge hittat lysknappen

blink blink haha

blinkblinkblink

sluta lek med hoppet det kan gå sönder

haha

blinkblinkblink jättefort blink

barnet trillar ner från stolen och slår ut framtänderna på det hårda golvet

jag sa ju till dig att inte leka med hoppet

gå ut och lek på gården istället, där kan i alla fall inget gå sönder

haha

trodde du ja sa barnet och snodde nycklarna och gick ut och lekte med blinkerserna på bilen

av på av på av på blinkblinkblinkblink blinkblink epilepsifort

man kan göra jättemycket med hoppet

fast det roligaste är om man är flera

då kan man trycka på alla knapparna samtidigt

sirener blåljus övergångsställen cykellampor och reflexer

haha blink blink

Något om poesin

med photoshoppade,
rödvinsfläckiga läppar
kysser jag dig
innan du går till jorden

jag bryr mig inte om
hur dina läppar ser ut
- kysser du mig
innan jag går till jorden

det är poesin emellan oss
det är luften, avståndet emellan oss
där ljudvågorna finns
jag täcker över avståndet med en kyss

Kjell Westö

Det är något alldeles särskilt som händer när jag läser Kjel Westö.
Det började 1994 med Fallet Bruus som fanns i skrivarlinjens bibliotek i Skurup.
Jag älskar Helsingfors.
Jag älskar litteraturens Helsingfors, något annat har jag inte besökt.
Jag tackar Märta och Henrik Tikkanen. Stig Claesson och Claes Hylinger. Mia Berner som skrev PS anteckningar från ett sorgeår om livet med Pentti Saarikoski. Sofi Oksanens Baby Jane.
Men mest tackar jag Kjell Westö, att få följa med in i hans världar, mjuka och njutbara men ändå så hårt sorgliga.
När jag skrev min första längre roman (Och fortsätta vidare bort) hade jag ofta Vådan av att vara Skrake i tankarna, som en inspirerande storebror.
Det visades i somras en förträfflig teveserie (med en fantastisk avslutningssång som jag inte hittar någonstans, tacksam för tips) som byggde på Westös roman Där vi en gång gått.
Och nu har jag några kvällar legat mej skrynklig i badkaret med den fina Hägring 38.
Det är något alldeles särskilt som gör att Kjell Westös böcker drar sej in i mitt huvud och fortplantar sej, vänder och far vidare ut i mina tankar, ut i mitt liv. Det är skönt.

den tredje maj 1985

då lämnade jag Sverige med färjan från Göteborg
och reste till London med avsikten att gifta mig
med Joe Strummer
en ledsen Lars och en trummis med brunkräm senare
mötte vårt gäng en riktig musiker
Anders från Visingsö, han spelade i The Chevalier Brothers
ett riktigt rockabillyband med ståbas
han var mest imponerad av att AHA spelade in i samma studio
som dem, och sa till mig lite i förbifarten
- Näe Malin honom vill du inte gifta dig med.
Så det gjorde jag aldrig.

Musik är mer evig än kärlek, eller hur var det nu?

Björsten och Nordgren på Kafé Klavér

Poesiuppläsning med Johan Nordgren och Andreas Björsten, båda med diktsamlingar i ryggen inför kvällen.

Johan läste ur sin "Arbetarklassen har fått nog" i snabba sekvenser med stram rock'n rollattityd.
Andreas, med sin scenvana, gav oss dikter ur nya diktsamlingen "Kärleksbikter", med rader som dom här

Att vara poet är väl inget yrke
att vara människa är väl inget jobb
Det handlar om sår i hjärtat
och allt sån't

Caféet är perfekt för mindre uppläsningar som denna. Det var en fröjd att se och höra dom båda poeterna.

Spökboken ”Kärleksbikter”

Min flickvän tycker att jag ser ut som en ”ande” på omslaget till min senaste bok ”Kärleksbikter”. Det ligger väl någonting i det. Faktum är att jag har börjat tro att det är en slags spökbok jag har givit ut. Om jag inte själv visste motsatsen skulle jag tro att det förhåller sig så.

Att jag inte har fått en enda recension i Sverige (eller utomlands) är väl en sak. Jag är rätt van. Min förra bok ”Muntliga dikter” fick sammanlagt tre recensioner, varav två i svensktalande Finland. Inte heller recenserades den av BTJ.

Nu har det blivit ett snäpp värre faktiskt, med möjligheterna att komma ut i offentligheten. Eller vad ska jag tro? Trots att min bok skickades in redan den 15 september till BTJ av min förläggare så är – när jag undersöker saken – boken ”försvunnen”, existerar inte någonstans på Bibliotekstjänst.

Någon recension lär alltså inte bli av den här sidan våren, om ens någonsin. Jag hoppas min förläggare orkar skicka in boken igen… Jag är medveten om att BTJ är sparsamma med att recensera egenutgivning (vilket det inte rör sig om i det här fallet, mitt bokförlag har funnits sedan 1968) och även diktsamlingar ligger lite illa till. Jag skrev ett ilsket blogginlägg om saken 2008. Kan det möjligen vara så att någon på BTJ har läst det; är det förklaringen till behandlingen av min nya bok?

Jag vet inte. Sverige och korruption är två ord som känns allt mer möjliga att skriva i samma mening.

Jag har dock inte skrivit en spökbok. Den är i själva verket både ganska märg- och blodfull. Dessutom har den ande! Jag är glad för den releasefest jag hade för några dagar sedan. Det är inte ofta man får tillfälle att presentera sig i helfigur för en intresserad publik, för det var det verkligen.

På lingonröda tuvor

Ja, jag tänker också lista tips, Julklappstips. Hårda paket

Förutom alstren alla underbara som skriver här har gjort, så vill jag extratipsa om det som lockar mig i år, (som inte är wrestling då.)

Anton Wigbrands bok Livsverk, vill jag läsa, inte bara för att han är min kusin och tjugo år yngre än mig och jag är lite starstruck av att han hunnit med detta redan, utan för att boken verkar både intressant och fin http://www.adlibris.com/se/bok/livsverk-9789187283079 och för att jag tänker på morfar där han står i källaren och täljer fåglar vid snickarbänken.

Jag vill läsa Oskar Rickardssons bok, en kille från Lindsdal, precis som jag, fast jag är en dam, vi hittade varandra på twitter och jag har genom bibliotekariekompisen Inga fått reda på att förutom på bibblan i Kalmar finns hans verk även på Staggs skolbibliotek, han bloggar också på http://www.vakentimmar.com/ boken finns på http://www.litenupplaga.se/1164 och heter Det finns ingen tanke på dig som inte går rätt igenom solen.

Och till sist, som ni har undrat, hur går det för Isabell Dahlberg? också hon hemifrån Kalmar och tidigt publicerad i Den Blinde Argus papperstidskriften, jo hon skriver, och spelar musik i bandet Spiken i Kistan, finns på Spotify och är alldeles ljuvliga, och sorgsna och himla roliga, duon består av Isabell och Mats, trots att alla låtarna handlade om död och elände var spelningen På Besök i Malmö det vackraste jag har hört i år. http://marangrecords.blogspot.se/p/spiken-i-kistan.html

https://www.facebook.com/pages/Spiken-i-kistan/182522175123979

Så, tre snabba smålänningar från mig till er. Malin

Releasefest ikväll

Glöm inte releasefesten ikväll kl 19.00, på Kafé Klavér, Rutger Fuchsgatan 5 i Stockholm.

Ärligt talat har ju min bok varit ute några månader nu, men den har ännu inte fått någon releasefest. Jag tyckte den (jag) kunde vara värd det; detsamma gäller Johan Nordgrens bok.

Recensioner? Nä, sånt tjafs håller vi inte på med! Istället ger jag mig nu ut på en långsam uppläsningsturné med ett fåtal anhalter fram till våren.

(Min bok finns att köpa på Hedengrens bokhandel, samt på S:t Pauls Bok & Papper. Går naturligtvis också att beställa via förlaget, Fri Press.)

P.S. om kulturtidskrifter

Den "språkknådande" skolan (OEI) får en höjning av tidskriftsstödet med 50.000 kr till 400.000 kr. Vilket ger mig en anledning att reprisera den här artikeln ur Expressen.

Uppdatering: Här är Kulturrådets egen presentation av hur de gjort sina prioriteringar bland kulturtidskrifterna för nästa år. Som synes lyfter de fram exempelvis satsningen på tecknade serier. Inte ett ord om att de höjer stödet till OEI, däremot står nästan alla andra tidskrifter de höjer stödet till uppräknade! Kanske är det för känsligt i och med att de därmed ger mig rätt i mina kritiska synpunkter om snedfördelningen till förmån för språkmaterialistiskt influerade tidskrifter, förmedlade exempelvis genom Expressen-artikeln.

Här finns hela listan över fördelningen, media verkar inte fått in detta ännu.

Aurora fick inget tidskriftsstöd - den här gången heller

Senaste nytt: Nej, inte heller i år lyckades Aurora få något kulturtidskriftsstöd. Det är femte gången under mitt ordförandeskap i Romantiska förbundet som jag personligen söker tidskriftsstöd för Aurora och uppenbarligen femte gången jag får avslag. Utan motivering. (141 tidskrifter sökte produktionsstödet, 91 tidskrifter fick stöd, varav 17 elektroniska. Aurora sökte lägsta stödnivån, 25.000 kronor.)

Inte heller en årgång då vi publicerat originalbidrag av Jonas Ellerström, Birgitta Stenberg och Håkan Sandell, för att bara nämna några av alla etablerade och oetablerade som medverkat, anses vi hålla måttet; tidskrifter som har 0 kronor i stöd jämförs nämligen kvalitetsmässigt med tidskrifter som har en halv miljon eller mer. Ett djupt orättfärdigt system!

Jag har ännu inte hunnit sätta mig in i listan i sin helhet, där finns mycket att begrunda vad gäller bl.a. stödnivåer. Men jag kan en aning förvånat konstatera - eller ska man bli förvånad över något i kulturvärlden egentligen - att CONST Literary Preview fått tidskriftsstöd samtidigt som de tidigare erhållit litteraturstöd för samma tidskrift. Hur gick det egentligen till?

-----

En tröst för mig personligen är att jag vet att B.K.Ö. gillar Aurora.

Poetry Slam finns i min poesi, ja

Det känns som om intentionerna i svensk Poetry Slam har förfuskats sedan Erkki Lappalainens bortgång 2010. Jag som länge varit en del av svensk slam känner mig inte längre hemma där, även om jag då och då deltar i uppläsningar.

Här några förändringar som gjort att svensk Poetry Slam alltmer kommit att avlägsna sig från sitt ursprung: Arrangörerna har börjat handplocka deltagare (istället för att låta dem spontananmäla sig), en del av arrangörerna har infört inofficiella åldersgränser på deltagarna (”det är ALLDELES för många på 30+ som håller på och hindrar utvecklingen samt blockerar platser för yngre att tävla och medverka” – Josef Hoffert, SM-general 2013).

Dessutom har musiken som ett inslag under tävlingarna kommit att spela allt större roll, läsningarna beledsagas av musik både före och efter framträdandet vilket kan användas som ett sätt att styra publikens uppmärksamhet. Men där senaste hiphop-låten eller hiten får ackompanjera diktläsningen så att det ena glider in i det andra, där litar man allt mindre till ordens inneboende musik.

Slutligen har flera MC:s (konferencierer) tappat idealet att förhålla sig opartiska till de poeter som medverkar. Allt detta sammantaget har Poetry Slam förfuskats.

Min diktsamling ”Kärleksbikter” innehåller ett antal dikter som var tänkta att ingå i en minnesbok över Erkki Lappalainen (gäller mittenpartiet i min diktsamling). Det är därför det finns med dikter som heter sådant som ”Slamdikt till Robert Burns” och ”Poetry Slam med begravning”. Jag står för dem. En del av mig vill provocera Poetry Slam-världen genom att visa vad slam skulle kunna vara. Minnesboken över Erkki – nej, den kom aldrig ut.

Apropå att dagens författare gärna får vara thrillerförfattare

Imorgon på Lucia kommer författardebutanten Lotta Luxenburg signera böcker på Akademibokhandeln här på Kungsholmen.

Jag citerar lokaltidningen Vårt Kungsholmen om evenemanget:

”Lotta Luxenburg heter Kungsholmsbon och författardebutanten som nyligen släppte spänningsromanen Försvunnen.
’När Petras sexåriga dotter Ava försvinner tappar hon fullständigt fotfästet i tillvaron. Kriminalkommissarie Nick Johansson får fallet på sitt bord och börjar tillsammans med sin kollega Klara Pil att utreda försvinnandet.’ Nyfiken? Då är du inte ensam. Boken har gått riktigt bra och på fredag (Lucia) signerar Lotta böcker på S:t Eriksgatan [kl 16-18].”

Ja, det känns som om en ny spänningsförfattare alltid är välkommen in i värmen. Även om bokens synopsis känns märkligt välbekant.

Lite annorlunda förhåller sig det uppenbarligen med poeter, som väl mer är något som katten släpar in och affärsidkarna inte riktigt vill ta i. Akademibokhandeln har visserligen en lyrikhylla (återinförd sedan något år) med böcker av bl.a. Tomas Tranströmer, Nina Hemmingsson och Bodil Malmsten. Men plats för min bok finns det inte, även om också jag – precis som Lotta Luxenburg – är Kungsholmsbo.

Något annat är förstås inte att vänta, men jag ville ändå väcka frågan. Bokhandelschefen säger att de inte kan stödja så lokala initiativ, eller köpa in böcker så lokalt. Men vad är Lotta Luxenburg annat än ett lokalt initiativ, hennes bok finns inte ens i bokhandeln utan hon tar med sig dem för signering! Hon tillhör väl inte de mest uppburna thrillerförfattarna, hon är ju i och för sig debutant, men går det så går det med ännu en ny svensk deckarförfattare.

En lunch på Govindas

När jag var yngre
gick jag på restaurang Govindas
för att erövra Krishnamedvetande.

När jag var lite äldre
gick jag dit och åt
för att maten var kärleksfullt tillagad.

Nu går jag dit
för att överleva och äta en god lunch
då allting exploderar -

Är det kriget som kommit?
Är det terrorismen som gör entré?
Tonåringarna i matkön skriker och skingras när

20 cm vassa glasskivor kommer flygande
genom luften
jag förstummas men fortsätter äta, jag är hungrig.

Lovisa Åbom, pressinformatör på SL,
säger till lokaltidningen Mitt i Kungsholmen efteråt
att ”däckexplosioner inte är farliga”.

Men någon kunde ha dött, till exempel
genom halshuggning.
Om jag dött, hade du recenserat min diktsamling då?

========

Aftonbladet 26/11
Mitt i Kungsholmen 3/12 2013

Uppföljning Sjölin/Virdborg

Var och en som kan läsa innantill, kan se att Daniel Sjölin nu (DN 30/11) – inklusive pseudonymen Michael Mortimer – ger uttryck för en visserligen förytligad och vulgariserad version av det jag skrev i den här gamla artikeln, Litteraturpolitikens vänster-högerskala. Detta inklusive detaljer som kritiken av tidskriften Glänta. Som följd av den artikeln blev jag ju angripen av en stor del av det yngre litterära etablissemanget, och jag har sen dess inte kunnat publicera en enda betald artikel som kulturjournalist. Det känns lite märkligt att se hur liknande ståndpunkter nu har blivit något relativt opportunt.

En annan rätt skrämmande sak är att se hur stort inflytande tidskriften 10TAL har över den litterära offentligheten. I samma nummer av DN – alltså kulturbilagan för exakt en vecka sedan – har båda de två långa feature-artiklarna koppling till 10TAL, som alltså omnämns i material som sträcker sig över fem helsidor. Den ena artikeln är intervjun med Virdborg och Sjölin som avslutas med omnämnandet att de lärde känna varandra när de satt i 10TAL:s manusgrupp. Den andra är intervjun med förlaget Dockhaveri (Maria Margareta Österholm och Hanna Riisager) som är rubricerad: ”Inför Stockholms poesifestival”. Och vilka arrangerar den festivalen? Jo, 10TAL! ”Gurlesk är temat på Stockholms Internationella Poesifestival den 2-5 december” osv. utvecklar DN sin text, som delvis är en ren rewrite på 10TAL:s pressmaterial. Österholm och Riisager är rädda för att begreppet ”gurlesk” ska annekteras av 10TAL. Ledsen, men det har redan hänt.

Uppdatering: Intervjun med Dockhaveri har tydligen en historia som är värd att uppmärksamma. Sa jag något om 10TAL:s makt över offentligheten?

Daniel Sjölin och Jerker Virdborg i ny författarformation

Nog kan man få byta åsikt men det här är nästan parodiskt.

Daniel Sjölin var en gång i tiden en av de vältaligaste försvararna för den språkmaterialistiska poesin när det begav sig 2005-2006. Han var ju också redaktör tillsammans med Jenny Tunedal på Lyrikvännen efter att Boel Schenlaer fått sparken.

Jag vill inte påstå att Lyrikvännen drev någon folkbildningstradition under hans redaktörskap, tvärtom presenterades den språkligt avancerade samtidspoesin som någon slags proklamation uppifrån, utan någon som helst introduktion. Det här var det nya och det var det som gällde, ungefär.

Tyvärr fungerar inte länkarna till debatten kring Lyrikvännen som utspelade sig i Borås Tidning vintern 2005, mellan Sjölin, Boel Schenlaer, Håkan Lindgren och mig. Jag minns i alla fall att Sjölin ansåg det vara främlingsfientligt att ha kritiska synpunkter på poesi av Hanna Hallgren, Anna Hallberg, Lars Mikael Raattamaa (runt Politiskt våld) m.fl. Själv ansåg jag det nog vara en fråga om olika syn på vad som var litterär kvalitet. Diskussionen var intressant och kan återupplivas av den som går till läggen, som det brukar heta.

Nej, länkarna fungerar inte, och det är väl det som Daniel Sjölin litar på när han gör ett utspel i en helt annan riktning. Det gäller att byta fot medan tid är. I DN 30/11 (på nätet endast för prenumeranter) slår han ett slag för den breda äventyrsberättelsen, närmare bestämt de thrillers han skriver under pseudonymen Michael Mortimer tillsammans med Jerker Virdborg. På tre helsidor inklusive idolporträtt med tennisrack får de förhandsreklam för sin bokserie i DN.

"Vi har ett problem med en kultursida och en litteratur som håller på att förfalla till total maktlösheet gentemot politikerna och makthavarna, vilket beror på dess bristande kontakt med folket. Kulturmänniskorna erkänner inte ens att här finns en allvarlig klyfta som bara kulturen kan förlora på."

Michael Mortimer hävdar å sin sida att tidskrifterna Glänta och Ord & Bild är "parodiskt inomlitterära".

Daniel Sjölins åsikter är nu diametralt motsatta de han gav uttryck för en gång, och då för tiden gjorde karriär på. Nog kan man få byta åsikt, men detta skifte är oerhört markant och problematiseras (naturligtvis) inte av DN.

Rakel Chukri skriver annars bra om Sjölin/Virdborg.

Jag återkommer till frågan.

december igen

jag kanske är synsk, vad vet jag, jag skojar om körsbärsblom i december och några dagar senare blommar körsbärsträdet vid hundgården

synkronicitet eller?

Jag 

 Ja ja ja ja aj jo säkert Lucia? Vad menar du?




men solen skiner ju
och jag går barfota
nej inte i snön
skulle aldrig falla mig in

 brandvarnaren har pipit till
flera gånger idag
det är vinter nu
jag brände vid maten när jag log åt ett meddelande
sen flera timmar efteråt började brandvarnaren höra av sig
jag tänkte på Eddie Izzard, den där Lucianatten på Odenplans gamla pissoar där det är ett hål i marken nu
och en småbarnsmamma på rymmen i en blå buss nummer 4 som körde genom marängsvissnön som föll ymnigt, de trötta hålögda barnen sjöng tippetapp och lusselelle och  den arga pappan svor så det osade
jag var dum, säkert, jag hade sett på videoband hela natten med en ekvilibrist, och kan fortfarande inte tänka på Eddie Izzard utan att höra julsånger, bli röd om öronen och lite småkåt