Kjell Westö

Det är något alldeles särskilt som händer när jag läser Kjel Westö.
Det började 1994 med Fallet Bruus som fanns i skrivarlinjens bibliotek i Skurup.
Jag älskar Helsingfors.
Jag älskar litteraturens Helsingfors, något annat har jag inte besökt.
Jag tackar Märta och Henrik Tikkanen. Stig Claesson och Claes Hylinger. Mia Berner som skrev PS anteckningar från ett sorgeår om livet med Pentti Saarikoski. Sofi Oksanens Baby Jane.
Men mest tackar jag Kjell Westö, att få följa med in i hans världar, mjuka och njutbara men ändå så hårt sorgliga.
När jag skrev min första längre roman (Och fortsätta vidare bort) hade jag ofta Vådan av att vara Skrake i tankarna, som en inspirerande storebror.
Det visades i somras en förträfflig teveserie (med en fantastisk avslutningssång som jag inte hittar någonstans, tacksam för tips) som byggde på Westös roman Där vi en gång gått.
Och nu har jag några kvällar legat mej skrynklig i badkaret med den fina Hägring 38.
Det är något alldeles särskilt som gör att Kjell Westös böcker drar sej in i mitt huvud och fortplantar sej, vänder och far vidare ut i mina tankar, ut i mitt liv. Det är skönt.