reviderad kärleksdikt

lyckan vrider runt och vänder  

öppna himlen öppna händer 

under himlen kalla stränder 

under drömmen ledsna länder 

under radarn under solen  

in i magen under kjolen 

spring min räddning spring min vän  

allt var lögn för längesen 

du tog du fick mitt i ett moln  

dina ögon av ett troll 

följde dina händer färden 

genom länder genom världen  

tack för värmen första natten  

lyssna hör du nya skratten 

under glömskan lyser skatten  

och nu kommer sången ron  

under kylan under bron 

rädd att strypas död av tarmar  

faller jag i dina armar 

fånga fånga fånga snälla  

sista dunsen stannar kvar 

jag är naken jag är bar 

håll mej håll mej håll mej snälla  

håll mej bara inga råd

bara sänk dej ge mej nåd

Upphittat i ett flygplan över havet

När du var ung var du kungen av morotsblommor
Din mamma skulle sticka en gaffel rakt in i pappas axel 
Och din pappa skulle kasta skräp över golvet

Och detta är rummet där jag en eftermiddag visste att jag kunde älska dig

delar ur Kungen av morotsblommor del 1
Neutralt mjölkhotell, J. Mangum

"De goda människorna under Förintelsen" - föredrag av Dina och Jovan Rajs

Idag den 27 januari är det Förintelsens minnesdag.

Häromveckan var jag på café Utsikten (Betlehemskyrkan) och lyssnade på Dina och Jovan Rajs, vilka som barn överlevde Förintelsen. Dina var 7 år och Jovan 12 år när andra världskriget tog slut, om det nu någonsin gjorde det för en del som var med.

Jovan Rajs berättade i alla fall utifrån en teori, som jag inte kände till, att det krävdes tio goda människors insatser för att ett enda judiskt barn skulle överleva denna tidsperiod i det ockuperade Europa. 1,6 miljoner av 1,7 miljoner barn överlevde inte.

Ja, goda människor, alla var säkert inte det, men det krävdes åtminstone goda handlingar om de så var gjorda i vredesmod. Jovan gick igenom sin lista över människor som hade hjälpt honom under de här åren och kom upp i åtminstone sexton stycken. Om denna kedja av hjälpare hade brustit en enda gång hade han inte längre varit i livet.

Kandidaterna till de "goda människorna" då? Ja, det kunde till exempel vara en skomakare som irriterat slängde åt honom ett par användbara barnskor, när han tjatade om att få något att gå i och hans egna skor visade sig helt omöjliga att laga. Detta var under hans tid som tvångsarbetare på ett tegelbruk, om jag minns rätt.

Det kunde också vara den ungerske gendarm, som förstod att Jovan var en judisk pojke på flykt, men ändå lät honom springa vidare mot den adress han hade uppskrivet på en lapp.

Varje överlevande som orkar och vill berätta om sina minnen från Förintelsen är en gåva till mänskligheten, som jag ser det. Inget ovanligt i att se det så, säkert inte, och det låter kanske lite väl storslaget. Men det måste ändå sägas. Dina och Jovan Rajs har pusslat ihop sina minnen från en sönderslagen barndom, nästan inga av deras anhöriga finns längre i livet och har inte gjort det på 70 år.

Robert Burns: Närvaro i den svenska litteraturen

Den 25 januari och Burns Supper firas i Skottland och bland skottar över hela världen. En gång i min ungdom brukade jag hänga på krogen Sturehof i Stockholm, tillsammans med bland många andra ett antal skottar i förskingringen, medlemmar i Caledonian Society. Klanmönstren på väggarna höll oss under uppsikt, långt innan man kunde importera hela pub-inredningar med färdiga urval av skotska och irländska persedlar. Det här andades en smula mer genuint.

Nå, jag pratade om att jag ville tillbaks till Skottland, att jag ville lära mig spela säckpipa. Och naturligtvis gärna ville gå på Burns Supper! Jag hade uppfattningen, och har det fortfarande, att det var en slags ritualmässig måltid med säckpipsspelning, mycket alkohol och haggisätning – ack, denna barbariska rätt! Säkert också allsång av några av Burns mest kända sånger/dikter.

Nej, någon inbjudning lyckades jag aldrig fixa. Men jag fanns där i umgänget och samtalet, smort med några flaskor sprit, och det var långt innan Skottland blev hippt, dåförtiden, början av 80-talet var det mest bara gammalt, slitet och för mig magiskt.

Det är svårt att förstå i Sverige hur stor Robert Burns är i Skottland. Jag har besökt hans födelsebygd i Ayrshire och besett en del hiskeliga monument där den skaldande bonden hedras. Man får tänka sig en kombination av Bellman, Taube och Ulf Lundell upphöjt till 2.

En slags nationalsymbol, samtidigt en stor poet och en föregångare till romantiken, som inspirerat många genom århundradena.

För mig var han en av min ungdoms idoler, tillsammans med en annan och idag kanske mindre välsedd skotsk författare, Walter Scott, den historiske romanens grundare (som i Sverige gärna reduceras till en ren underhållningsförfattare, vilket han inte var, det fanns över huvud taget inga sådana gränser i litteraturen på den tiden).

Den som gjort mest för att introducera Burns i Sverige är den evigt aktuelle Gustaf Fröding (1860-1911). Han skrev om Burns levnadsöde och översatte några av hans främsta dikter i en småskrift för Verdandi. Så småningom kom hans Burns-översättningar att införlivas i hans egna samlade verk, och många uppfattar dem säkert också som del av Frödings eget författarskap. Den engelske forskaren Peter Graves har skrivit en hel bok om Frödings förhållande till de här två nämnda skotska författarna, Burns och Scott. Den heter just ”Fröding, Burns and Scott” och är väldigt svår att få tag i men inte desto mindre är det en av de främsta böckerna om Fröding. Det är intressant att se hur han uppskattas också i ett internationellt perspektiv!

Utmärkande för Frödings Burns-översättningar är just hur han lyckas ge dem en så övertygande gestaltning i det svenska språket så att det uppfattas rentav som Frödings eget verk, alltigenom. Peter Graves visar hur det här går till; i både syntax och innehåll lyckas Fröding hitta lösningar som ligger väldigt nära Burns original. Några krystade inslag som omvänd ordföljd behövs och används inte. I en av de mest berömda dikterna, Och gott öl kom, O guid ale comes, behåller till exempel Fröding originalets fyra höjningar per rad, samtidigt som raderna dock blir något längre än hos Burns, på grund av att det svenska språket kräver det.

Graves betonar också att både Fröding och Burns var del av ett regionalt kulturellt uppvaknande. Burns skrev de flesta av sina främsta dikter på skotsk engelska, Fröding skrev inte så mycket på ren värmländska, men har behållit en närhet till den värmländska kulturen och folkliga uttryckssätt i det han skrev. Därför passar Burns dikter så mycket in i 1890-talets svenska litteratur, där andra regionala inslag fanns hos Verner von Heidenstam (Östergötland och Närke) och naturligtvis Selma Lagerlöf (Värmland). Men framförallt är Burns en universell diktare som talar till oss genom seklerna och Fröding ger honom en stark närvaro också i det svenska språket. Känsligt och burdust samtidigt, även Ulf Lundell har sjungit in detta.



Och gott öl kom.

Och gott öl kom och gott öl for,
för gott öls skull har jag sålt mina skor
och satt mina strumpor i pant i en bod
– med gott öl håller jag upp mitt mod.

Sex oxar jag hade i ok för min plog,
de trivdes så tämligt och drogo bra nog
– jag sålde dem en efter en si så där,
med gott öls hjälp jag sorgen bär.

Och gott öl har gjort mig så arm som jag är
och haft mig att komma min piga för när
– för gott öls skull i stocken jag stod,
– med gott öl håller jag upp mitt mod.

Och gott öl kom och gott öl for,
för gott öls skull har jag sålt mina skor
och satt mina strumpor i pant i en bod
– med gott öl håller jag upp mitt mod.

Robert Burns, övers. Gustaf Fröding

Ett tunt kallt glitter

Jo, jag fick en idé att jag skulle skriva här på bloggen om poesi som fastnar, dikter jag bär med mig, kanske i sin helhet eller bara som en rad. Det finns ju sådant man läser som sedan sätter sig på hjärnan – eller i hjärtat – som en sång eller en envis gammal schlager eller en folkvisa och som sedan har en förmåga att göra sig påmint i vissa sammanhang.

För min del kan det vara gamla dikter eller nya, jag kan ha läst dem bara en gång eller flera, och en av dem dök upp i lördags när jag var ute och gick vid Årstaviken. Det var tio-femton minusgrader och soligt, alla träd var vita av rimfrost och i luften låg ett glitter, så där som det kan bli vissa riktigt kalla dagar – jag vet inte var det kommer ifrån, från träden kanske, det ligger nästan stilla och svävar i solskenet.

Hur som helst, när jag ser det där tänker jag alltid på några rader ur en Bruno K. Öijer-dikt:

jag kan vänta tills 
ett tunt kallt glitter faller

Jag är inte alls säker på att det är en bild av snö hos Öijer, det finns över huvud taget ingen särskild vinterstämning i den där dikten; den utspelar sig mer på ett inre plan och handlar, som jag ser det, om var en människa börjar och slutar. Men det hjälps inte – för mig har de där raderna kommit att hänga ihop med kyla och iskristaller i luften.

Dikten heter "Hur länge" och finns med i Medan giftet verkar – en bok som jag har läst många gånger. I samma dikt finns en annan bit som jag brukar citera för folk, eller mig själv, när en fråga blir för svartvit, tvärsäker eller enkelspårig:

du har länge insett
varför att tro på något är samma sak
som att jaga bort det
och skända det en gång till

Och nu tänker jag helt vanvördigt kategorisera den här serien inlägg som tuggummidikter, just för att det är sådant som håller i sig och sitter fast och inte släpper taget.

John Fante

Jag går Bukowskis gator och svänger bakåt, mättat kvavt i 30-talet, och där går han och luktar fisk, Arturo Bandini, huvudpersonen i John Fantes ganska självbiografiska romankvartett från 30-talet. Jag läser om den refuserade (publicerades postumt på 80-talet) första delen nu, Vägen till Los Angeles.

   När jag var tonåring låg biblioteket i Folkets hus i LA, Skåne. Jag lyssnade på LP-skivor i hörlurar, Jim Morrison i The Doors, läste Ristat i damm och hade ingen aning om att den hette Ask the dust på engelska, ingen tanke på hur svenskan kan vara hård och tuff och skör. Ask the dust alltså, en mycket bättre boktitel.

   John Fante skriver också om LA, California. Och jag hamnar där bland alla svår- men lättälskade män, konstnärer, ser som en hackig dokumentärfilm bilder på Cormac McCarthy och hästarna och Malcolm Lowry, och hästarna och hunden och alla kvinnor är täckta av vita slöjor och ibland står solen exakt rätt, gör allt genomskinligt och magisk för en ung pojke eller man. Skrivborden och skrivmaskinerna och stör inte, stör aldrig det kämpande geniet.

   Den där stämningen, klaustrofobin som du vill tillbaka in i och leva i utan att vara rädd. Och jag ber huvudpersonen: ”Ska du inte gå in på en bar nu ändå, ska du inte köpa en billig pocketbok att ta med dej.”

   Lukten av fisk och konservburkar, havet, hamnarna, och jag minns San Fransisco i På drift, hur Sal Paradise och den där sorglige kompisen, den snälle som alltid hamnar fel, hur dom tar sej till spökskeppet och sen blir allt solkigt och jag lämnar Jack Kerouac, så ensam bland alla blixtarna som borde lysa upp natten.

Jag är tillbaka på Bukowskis gator, bland dom där biblioteken som befolkas av torra ungmör och gamlingar, ”Fante var min gud”, sa Bukowski och skrev sej ner i en skitigare tradition, och dessa unga sluskgrabbar i för stora slitna byxor och linnen, så få så få, nu som då, suktar efter kunskap men vet inte hur man ska göra, intensivt och avslappnat, som när dom nyrika, dom vulgära, pladdrar i falsett om den filosofi eller litteratur dom inte känner men tror är viktig.

   Och dom vill så gärna visa, höjer tonen spänner bågen, spricker, utan att förstå att allt är alltid bäst när man är avslappnat allvarlig, då man vet så säkert att man bara är en ekorre lite utanför hjulet. Man vet att man springer på ett annat sätt, man behöver inte skrika ut det. Man sänker rösten och sjunger om kärlek. Den viskande humorn i ett mörkt sken, men i ett solsken, den sorgliga som utsläpper ett dammigt ha ...(!)

Böckerna om kärlek blir alltid bäst, det måste finnas längtan efter kärlek, desperationen, kärleken till ett sätt att tänka och agera, vara Sverige utan det gråa på sjuttiotalet, utan det mörkruna, orangea, mossgröna, bara allvarlig solidaritet och snuskiga visor som går att dansa till.

   När jag var tonåring spelade jag gitarr, skrek sånger, skrev poesi, skrek poesi om en ung man som var så lik mej, men så mycket tuffare, fanns inte i verkligheten. Jag var tonåring och skar bort ett födelsemärke på halsen och gick med bandage utan att raka mej, trasiga skitiga kläder.

   Överallt dessa unga pojkar som ska vara män. Dom kan inte ta en tripp vanlig syra utan måste importera svampar från Mexiko eller Bolivias djungler eller högplatåer eller titta in i gapet på en jättelik orm och suga i sej giftet och spy i två dygn för att få flyga ryckigt i en kvart.

   Under detta står John Fante och ler hjärtligt och skrattar kärleksfullt: ”Dessa pojkar dessa pojkar jag var också en av er.” Men arbeta men arbeta, förr eller senare måste du hamna där vid skrivbordet, stilfullt taggad, göra något av allt tugget med käkarna spända, hela du överspänt viktig, annars var ju allt bara skitsnack.

   Under detta står John Fante och klappar pojkarna på huvudet: ”Men man måste växa upp, det är höjden av spänning att lyckas med det roligt, stolt.”

”Tillvaron är ett slagfält” – Peter Lindforss fyller 60 år

En av Sveriges främsta poeter, Peter Lindforss, fyller i dag 60 år. Hip hip hurra! Mina två texter om Peter Lindforss, del 1 här och del 2 här, ger en slags komprimerad och, vågar jag rentav påstå, initierad ”understreckare” om hans författarskap. (Naturligtvis bara ur vissa aspekter.)

Titeln på detta blogginlägg, ”Tillvaron är ett slagfält” är Peters egen förklarande kommentar till uttrycket Krigets barn, när jag bad honom om en sådan.

Jag vill att poeter ska komma från en plats där orden betyder och kostar någonting. Peter kommer från en sådan plats. Men det är förvånansvärt sällsynt.

*

Överhuvudtaget är återväxten skrämmande låg efter generationen med Bruno K. Öijer (f. -51), Peter Lindforss (f. -53) och Kristina Lugn (f. -48) bland de främsta.

Ska vi hoppas på en återuppblomstring för Malmöligan?

Eller rentav Wunderbaum?

I min rynkiga pocketutgåva av Skjuta i höjden (andra delen i Lars Ardelius memoarsvit) har jag skrivit: "Tredje eller fjärde läsningen, i september -03. Vi bor i Linneas hus, 220 kvadrat, strykerskans hus. Marta, grannen från Tyskland, har bott i Vollsjö i trettiofem år. Hon säger att Linnea, strykerskan, ärvde huset av en sjökapten som dog innan dom hann gifta sej. Den tjocka väggen i mitten av huset är för att kantorn som hyrde av Linnea måste öva på sin orgel. Och Linnea strök. Och Marta är tysk och något självgod. Och jag läste Barnsben först, av Ardelius, och nu Skjuta i höjden igen. Och han är ganska självgod, men jag dras in ändå. Jag antar att det är kvalitet." // Nu bor jag betydligt mindre, Limhamn, Malmö, och Livs levande är den femte och sista delen av Lars Ardelius memoarer. Han dog den tjugotredje juli förra året, nästan 86 år gammal. // Livs levande. Med klarsyn och karg sentimentalitet berättar Ardelius om att vara gammal, fortsätta jobba, skriva och skulptera. Om att leva nyfiket. Lite beskäftigt ibland. // Han återkommer gång på gång till den självmördade pappan som i avskedsbrevet lät hälsa: "Det var inte bara Lars fel." Även vänners och en lillasysters tragiska död värker ont och sorgligt i författaren. // Och detta, fäder, mödrar, söner, döttrar. Om att bli äldre, om att jobbet är vad man har. Jag tänker på min pappa. Han är snart sjuttiotre. Snart har han oåterkalleligt gjort sin sista arbetsdag. Lars Ardelius och min pappa, som jag imponeras av, som jag stör mej på, dom som alltid vet, alltid varit där före. Det tänker jag på, i ett badkar, med en bok som blir rynkig, som åren som går. // Mest återkommer Lars Ardelius till den avlidna älskade dottern Lena, med vilken han inte hade någon kontakt de sista åren. Det är smärta. // Vad som då och då stör är Ardelius hänfördhet över sej själv, hans beundran av det egna unga (och även det äldre) jaget. Självklar öppenhet för musik och homosexualitet blir i Ardelius ögon fantastiskt och berömvärt. Det är "crazy" och "galet" (de hade ett jazzband fast de knappt kunde spela, en förening för hypokondriker, de samlade på konstiga ord, hans styvson spelar funkig blues!) och hans upptåg och erfarenheter på livets stig känns inte alls tråkiga, men kanske trots allt ganska ... normala, för någon, som Ardelius, levt ett långt rikt liv. // Jag sitter i Limhamn i min moderna vinter, och ... att minnen färdas, och ... att saker hänger ihop, och det finns en enkel men vacker passage om hur Lars Ardelius träffar Carin som han ska leva många år tillsammans med. Den enkla slumpen, och där, i Vollsjö, vandrade en kräfta från ån och det blev en skröna av hundratals, och bort till dammen i vår trädgård, och det skrämde katten, och det är något med intertextualitet, om hur jag gick på den gamla banvallen där Piraten tog tåget till Lund, och jag är inte den förste som går i någon annans större skugga, min egen väg. Ardelius bodde under flera år i Gunnar Ekelöfs gamla hem, satt på hans gamla bänk, i hans gamla eka. // Jag har nu läst alla delar av memoarsviten (fem böcker), och det är fascinerande läsning i en sorts speciell ospeciellhet, god läsning. // Jag känner igen mej mycket i Lars Ardelius, kanske är det därför. Hans vilja att bli förstådd, och ändå, mycket medvetet tycks det, går han åt motsatt håll, och undrar varför dom andra inte följer med. Det gillar jag. // Hans rädsla, hans ovilja att dö, allt han hade kvar, och någonstans någonstans, en försoning, långt inne. // Han verkar ha varit en trevlig och nyfiken man, lagom påfrestande. Det gläder mej att han fick leva länge, för som en vän skrev till honom efter en stroke: "Som jag hoppas du vet passar du ovanligt dåligt att vara död."

DEN FÖRSTA JANUARI

Jag står på Bandhagens perrong och äter frusen choklad

som legat i fickan och väntat på mig

likt de andra storhelgsarbetande kvinnorna i praktisk tofs och nya tåliga vinterjackor,

som tänkte aldrig i helvete en vinterjävel till

väntande

på bussen bland sönderfallande pelare under slussen

och våra mungipor drar sig neråt för vårt kött har lossnat från skelettet och tappat spänsten och leenden kommer alltmera sällan, kanske om ett bråkigt barn utsätter sina föräldrar för svettattacker, då vänder vi oss mot fönstret och stirrar glatt ut i intet och ler, vi ler och andas ut att det inte var jag, inte mitt barn inte mina, och barnen hatar ömsom älskar oss, de kan mer har fler vänner och behöver inte längre, vi har fostrat dem i grupp och vi har lyckats, de kom genom oss de hade inte varit utan oss de saknas oss, tack och kasta loss

Fan vad jag tänker bra i Högdalen

bara sand och is och de omaka paren

går hemåt i mörkret och håller om varandra

Jag sitter på ett blått säte där Stockholm dansar fram, i Rågsved står de snygga rökarna som stinker gammal gubbe, som luktar gammal pung som ligger mot mitt lår som en död chihuahua, och jag har gått de 29 stegen slagit nollan till polisen dansat med män i rutigt och jag betalar mitt eget SLkort. Jag är storhelgsarbetande kvinna som kommer hem efter ett 29 timmar långt arbetspass där jag spenderat en timma med att kamma den långhåriga katten tills hon såg ut som ett penntroll och glodde argt på mig från där hon satt sig i säkerhet  under bordet och slickade ner sitt fluffiga yttre till den bekvämare stripiga professor Snapelooken.

och självklart äger jag inte den här historien, jag staekar ut den, claimar den, som en hungrig smålänning i den nya världen, jag besätter den besitter befruktar begär den, jag jag jag

Jag är kvinnan på perrongen som ätit en påse ostbågar och druckit lightcola när ni har festat er sanslösa lagt pizzor slagits knullat gjort slut och blivit kyssta för första gången. Det är mig du går förbi med din viktiga Pizzaexpresshållning och hjulbenta steg.

Jag har också blivit kysst

varit lycklig, åh denna himmel

och jag är inte död än

åh nej

jag är här och nu

nu nu nu nu

Och forna nyårshelger

hoppar fram ur mörkret

och lägger sig som lyckliga vantar på de

iskalla fingrar som kramar mitt lilla

bultande hjärta.

Malin Helgee 01012013

reviderad vintervers: tiger tiger var är du / famlar du i mörkret nu / faller du i kylan nu / solen skuggas sur och gul / gråa dagar efter jul / du är trött och trist och ful / tiger tiger tiger du

Fortsättning på texten om Peter Lindforss

II.
Den röst som både finns och inte finns

Kanske kan man säga att Peter Lindforss’ diktning i ökande utsträckning kommit att handla om att inte ha, eller inte göra sig, några illusioner.
De konstnärliga visioner som hör till ungdomen, och som präglade en diktsamling som Krigets barn, blir allt mer något att ifrågasätta.
När våldet i samhället, och missförstånden mellan man och kvinna, vuxit sig stora – vart kan man vända sig?

Slutligen: om man hör röster som ekar i ens själ och verkligen påverkar en, om man plockar ner dikterna ur rymden, kan Gud vara inblandad eller är allt bara ett bländverk?

Det är enklast att inte tro på någonting, att säga att det inte finns någon Gud, knappast någon medmänsklighet alls. Vad man egentligen tror – låter man förbli ett mysterium.

Hör här:

Jag vände mig bort från allting
eftersom ingenting fanns att se
Jag skrev in mig
i en skara av förlorare
som trodde sig lyssna
till en röst som ingen har hört
Jag gick in i allt detta
eftersom jag inte hade något val

[tidigare opublicerad dikt]

Det är förstås poesin Peter talar om här, men varför säger han att han ingår i en ”skara av förlorare” och varför tror de sig lyssna ”till en röst som ingen har hört”? Det är den gudomliga inspirationen som mals ner till grus, till nihilism, av tiden.

Än påtagligare, och starkare, blir denna hållning i Peter Lindforss’ originaldikter på engelska (approved by Leonard Cohen). Det här är en av de senast skrivna dikterna som ingår i det urval jag fått ta del av.

I heard you
Don´t know if it was meant
to happen or if it was
just one of those things

You were stranded
in a difficult place
that I couldn´t conceive of
So I just let it go
The way we weak people do

You said it really didn´t matter
That you could cope with anything
You were always that sweet liar
that could make a fool of anyone

I once saw you in a different place
where real and unreal tangles
You held your head high
Just like going to the scaffolds
Looking like a newborn prince in distress

I guess I should end it here
my tragic story of your life
as a fucked up poem of nothingness
the only reason I will remember you
is that no one will remember me for remembering you

Jag ska vara ärlig, jag trodde först att den här dikten handlade om vänskapsrelationen mellan Peter Lindforss och Leonard Cohen. Men Peter förnekar det, nej, den här dikten handlar om något annat.

Vad är det för plats där ”real and unreal tangles”, vad är det återigen för röst som hörs, alldeles i inledningen av dikten? Det här är ett existentiellt landskap, och det som både finns och inte finns, är det gudomligas röst (som poesin i sina bästa stunder är bärare utav).

”No one will remember me for remembering you”, som slutraden lyder. Ingen kommer att komma ihåg mig för att jag kommer ihåg dig! Vilket dilemma. Poesin dokumenterar och gestaltar en relation som inte kommer att överleva döden, även om en av dem som ingår i diktens dialog har en form av evigt liv. Men även dikten kan få och ge sig själv evigt liv, genom publikens och läsarnas medagerande. Sådant är poetens dilemma, att han vet aldrig om det kommer att hända.

Ska jag vara stolt eller skämmas över mitt förflutna?

Allt jag skrev och publicerade på Sourze mellan åren 2002-2005 håller naturligtvis inte måttet. Det mesta gör det väl inte. Men det är ändå erfarenheter jag inte vill vara utan, att ha skrivit de här texterna. Så svaret på frågan om jag ska skämmas eller vara stolt finns kanske inskrivet ändå.

Under några år lade jag mina bästa frilansidéer på Sourze, i stället för (det nästan alltid) hopplösa arbetet att försöka sälja in dem på redaktionerna. På vägen kom jag också i kontakt med vad som nu populärt kallas ”näthat” och som många krönikörer i dag närmast verkar kapitalisera på att ha blivit utsatta för.

Detta var innan bloggen hade blivit ett reellt alternativ. En del av mina artiklar – tänk bort mediet, det är artiklar helt enkelt – har fortsatt att hitta läsare genom åren på ett nästan häpnadsväckande sätt, den här tio år gamla texten har till exempel fått fler läsare under de senaste två åren än när den var ny.

Lägg märke till att Metro Teknik plankade min artikel rakt av 2008
vilket jag skrev om på bloggen men dessvärre aldrig stämde tidningen för.

Ny bok av Kennet Klemets

Såsom varandes president i KKFK, Kennet Klemets Fan Klubb, kan jag förstås inte underlåta att tipsa om att en ny och efterlängtad diktsamling är på gång.

Kennet Klemets förra bok, All denna öppenhet som kommer, gavs ut 2011 på Pequod och nu är han tillbaka på W&W med Beröringen – som utkommer om exakt två veckor, den 24 januari.

Vi väntar med spänning, som det brukar heta, och alla som befinner sig i närheten av Göteborg bör naturligtvis bege sig till releasefesten på Pustervik den 17 januari klockan 19.

Const Literary (P)review – att använda sig av stödsystemen

Vi har en nystartad litteraturtidskrift som kallar sig Const Literary (P)review, och som enligt redaktionella texten i nr 1 kom till på följande sätt, genom ett mail skickat från New York Public Library:
”Borde vi inte göra en egen litteraturtidskrift, du och jag?”
Och så svaret, från ett ölcafé i Köpenhamn:
”Vi gör det”.
[Mailväxlingen mellan tidskriftens grundare Ida Therèn och Maria Mårsell.]

Det står också att de tagit fram och finansierat tidskriften själva. Detta därför att de saknade ett forum för nyskriven svensk skönlitteratur.

Då kan man väl tillägga att tidskriften Komma var just ett sådant forum, men tvingades lägga ner 2010 på grund av halverat tidskriftsstöd från Statens Kulturråd.

Hur tänker sig då Const Literary (P)review sin fortsatta verksamhet? En fortsatt utgivning under kommande år är annonserad i tidskriftens första nummer.
Tänker man sig att söka tidskriftsstöd så småningom? Enligt reglerna måste man i såna fall först producera fyra nummer som man bifogar ansökan, tidskrifterna ska vara utgivna under de senaste tjugofyra månaderna. Det handlar alltså enligt nuvarande regler från Kulturrådet om att man måste finansiera de första tidskriftsnumren själv, för att därefter, eventuellt, kunna få tidskriftsstöd. Tänker sig CLP en sådan mödosam väg, för att långsiktigt kunna finnas med bland de svenska kulturtidskrifterna?

Nej, uppenbarligen inte. Tvärtom annonserar man glatt på sin hemsida att man nu har fått litteraturstöd, vilket är ett helt annat stödsystem avsett för just bokutgivning. Är då CLP att betrakta som en bok (kanske en antologi?) snarare än en tidskrift?

Nej, inget i mottagandet tyder på det. Alla har välkomnat den som just en ny skönlitterär tidskrift. (Se till exempel vad sajten Unga böcker skriver, och jämför artiklarna i deras lilla länklista.)

Eftersom CLP får litteraturstöd i storleksordningen 35.000 kr motsvarar det att gå in i tidskriftsstödet på nivån 150.000 kr (för fyra nummer), vilket sällan eller aldrig händer. Det verkar följaktligen som om redaktörerna väljer och vrakar bland stödsystemen för att välja det som är ekonomiskt mest fördelaktigt för dem, och visst är det en svår konst, att få ut något av systemet. Det brukar åtminstone vara det, endast 40 procent av ansökningarna om litteraturstöd beviljas.

*

Även jag kastade mig över det första numret av CLP för att läsa framförallt Lidija Praizovics text om kontroverser under ett år på Biskops Arnö. En väldigt bra och levande text! Resten av numret känns som om man kan både ha och mista, för mycket skrivarkursprosa och skrivarkurspoesi, helt enkelt. Lidija Praizovic kritiserar åtminstone sin skrivarkurs, vilket förvandlar texten till något annat och betydligt mer spännande.

Beträffande det tombolaartade systemet för litteraturstöd skrev jag om det redan 2007, inte mycket har förändrats sedan dess, förutom att referensgruppen (arbetsgruppen) har utökats och namnen bytts ut. Besluten verkar däremot ha blivit mindre transparenta, eftersom det inte står några summor angivna i bidragsbesluten för litteraturstöd. Kulturrådet lägger bara ut ett minimum av information på sin hemsida.

I'm back

Tjo, nu är jag med i gänget igen! Jag tog en paus från Argusbloggen eftersom jag fick ont om tid och ork och var tvungen att bli klar med en roman som jag började på 2005 och det blev jag, klar med romanen alltså, och nu kommer jag förhoppningsvis att få mer tid att skriva här på bloggen.

Risken är förstås att jag kommer att vara lika splittrad som förr i världen, då jag skrev om allt ifrån Kennet Klemets storhet till mitt jobb på Tidskriftsverkstan till kärnkraft och återvinning och Konsums kaffepriser eller bloggandet i sig.  

Men, alltså, jag ska försöka att hålla mig till Litteraturen, tänkte jag, i fortsättningen. Det behövs. Jag är dödstrött på den svenska kulturbevakningen och litteraturklimatet i stort där allt som är seriöst, spännande och intressant drunknar under högarna av kokböcker, deckare och kändistjafs. Den Blinde Argus har hittills fungerat som en motvikt mot allt sådant där och jag vill gärna hjälpa till.

Kontinuitet i tematiken

Inledning till en läsning av Peter Lindforss

Det är sen kväll och jag läser en bok tryckt 1977 på Författares bokmaskin. Jag har inte ägt den förut men jag har läst den förut, på den tiden som biblioteken hade ett brett urval av nyutkomna poesiböcker och det gick att botanisera fritt.

På försättsbladet följande dedikation:

”20.5.79
Poesidagen på M.M.
Till Mats
70-talets
sista vår.”
[undertecknat Peter Lindforss]

70-talets sista vår, vad har hänt sedan dess?
Det var länge sedan, ändå är det så mycket jag känner igen när jag tänker tillbaks. Dikterna beskriver en värld som fortfarande finns. Det handlar om en värld som alltmer börjat sakna moral, med bristande framtidstro, med krig och kärnvapenhot och där människorna bedrar varandra. Där skönheten, kärleken och myterna erbjuder sig själva som utvägar men också de har ett högt pris, deras lösningar är bedrägliga.

*

Det året var Peter Lindforss 26 år, och deltog i den stora officiella Poesidagen, en verklig prestigeuppläsning. Själv skulle jag fylla 20 och hade just upptäckt poesin på allvar, såg att den hade en del av den offentliga scenen och inte bara var en angelägenhet för den ensamma läsfåtöljen. Jag skulle snart se Bruno K. Öijer skrika och bli nerskjuten av inrusande män med k-pistar från Moderna Museets bioscen i föreställningen Panik, tror den gick senare samma år. Peter Lindforss fanns redan där uppe bland de erkända poeterna, trots att han hade börjat i den alternativa bokvärlden, som så många andra på den tiden.

Nyss skickad från nätantikvariatet talar boken till mig genom decennierna. Det handlar om Krigets barn, den andra bok som Peter Lindforss gav ut och den andra på Författares bokmaskin. Tidsandan var sådan att även egenutgivna författare fick delta i de stora sammanhangen och inte heller blev de nekade att byta till ett etablerat förlag – Peter gick ju till Rabén & Sjögren med sina senare böcker.


Peter gav ut sammanlagt fem diktsamlingar i ganska tät följd, sedan tog det slut med utgivningen av hans poesi, även om prosaboken ”Mannen som förstörde mitt liv” om Leonard Cohen kom ut på Ellerströms långt senare, 2007.

Jag vet inte vad som hände, kanske ansågs han inte tillhöra samtidspoesin längre, även om få författare jag känner har haft en bättre känsla för vad jag kallar poesins skuld, dvs. faran och glädjen med att vara en hängiven utövare av denna konstart.

Du kan aldrig
undkomma min poesi
för jag har gett upp
allt för den
(ur Krigets barn)

Under alla omständigheter slutade han inte skriva. Jag har läst opublicerade manus av honom som hållit en minst lika hög kvalitet som hans utgivna böcker. En del av det materialet har skymtat här på bloggen. Det är dags att samla hans opublicerade dikter till en större helhet, jag och Thomas C. Ericsson jobbar med det just nu. En utgivning av hans bästa, hittills okända dikter borde vara ett väsentligt bidrag till en förändring av den svenska, allt tommare nutidspoesin.

Tematiken från 1977 går igen än i dag. Krigets barn har nästan inte åldrats alls, nu när slagfälten växer omkring oss och staten på hemmaplan begår övervåld mot arbetslösa, sjukskrivna och inskrivna i fas 3. Det enda försvaret tycks vara ett poetiskt-konstnärligt passivt motstånd och kanske är det poeterna som leder det.

När Peter Lindforss sänder sin utmaning till nutidens makthavare är det formulerat som en hotfull och storslagen gest.

Tysta mig
innan det är för sent
Sätt stopp
för det som jag står för

Jag tränades länge i era läger
och jag vet exakt
hur jag ska slå ut era trupper

Försök att
förstå innan det är för sent
att ni hade förlorat
redan innan ni gick ut i strid

[tidigare opublicerad dikt, ca 2009-2010]

Tillägg: Den renodlat politiska tematik jag här lyft fram är bara en del av Lindforss' författarskap. I dag handlar det mest - säger han själv - om överlevnad. Att rusta sig konstnärligt och existentiellt för hårda tider.

Lite mer liv i bloggarna under 2013

Jag har startat en ny blogg igen, för ännu obekvämare inlägg. Min personliga blogg är också igång.

Vi firar enkelt i år

det exploderar på din väg
det kunde varit värre
det är bara nyår

en oskriven dikt, en kärleksraket
landar på ditt biltak
jag öppnar den alkoholfria skumpan

Stjärna över var och en

Gott Nytt År!