Efter att sent omsider ha sett filmen ”Återträffen”

En sak är oklar för mig i Anna Odells film (som annars känns rätt genomlyst) och frågan är om det är viktigt eller oviktigt i dramaturgin: Hur kommer det sig att filmens huvudperson ”Anna” vet om att det varit en återträff i hennes gamla skolklass? Jag menar: om hon nu inte var bjuden – vilket är filmens grundvillkor - hur kommer det sig då att hon över huvud taget hörde talas om tillställningen (för att senare göra en film om det)?

Någon måste ha skvallrat, någon Anna hade kontakt med. Någon av klasskamraterna, eller någon släkting som bodde kvar i området. Eller ska vi ta den biten som en ren fiktion?

Det här kan tyckas som en helt oviktig fråga men det är faktiskt lite förbryllande. Själv har jag aldrig blivit bjuden på någon återträff, vare sig i Alviksskolan eller Kungsholmens gymnasium, och jag tror inte heller att det varit någon, men hur ska jag kunna veta? Mina klasskamrater var inte av den typen som älskade varandra så mycket, snarare förekom det mobbing och jag tillhörde själv de utsatta.

Den enda från min gamla klass jag träffat på flera decennier är en tjej (som jag en gång i tiden var förälskad i, utan att det blev någonting naturligtvis) och hon lever i dag som nunna. Ja, syster Sofie skriver i dag böcker om sin katolska tro och jag har hört henne berätta om det. En återträff som försonade mycket blev det i mitt fall, 35 år efter att vi gick ut skolan.

Men Anna Odells film, ja, jag tycker om den.