Mångfald borde vara målet

Igår arrangerade Uppsala författarsällskap en paneldebatt på temat ”Poesins villkor” i Uppsala. Medverkande var Gunnar Nirstedt, Jonas Ellerström, Anna Franklin, Bo Gustavsson, Alma Kirlic och Carina Burman (ersatte Hanna Nordenhök). Samtalsledare var Ulrika Knutson.

På den inledande frågan ”Hur mår poesin?” gav Uppsalaförfattaren Bo Gustavsson det intressantaste svaret. Han sa nämligen så här:

”Svaret är att poesin inte mår så bra. Vi ser en marginalisering av kulturen. Mindre och mindre poesi ges ut av förlagen och tas upp på kultursidorna. Och görs det så är det en speciell klick av poeter som uppmärksammas, som tillhör en viss skola.

Att poesin inte mår så bra beror också på poeterna själva. De bråkar, bildar olika skolor som slåss med varandra. Den skola som vinner kör sitt race under ett decennium ungefär.

På 40-talet hade vi fyrtiotalisterna.
På 50-talet femtiotalisterna.
På 60-talet var det den politiska poesin, enbart.
Vi har haft språkmaterialismen under det senaste decenniet.

Problemet är att man måste tillhöra en viss skola för att bli publicerad på de stora förlagen.
Man blir stämplad som outsider om man inte tillhör någon grupp. Jag till exempel själv har aldrig sökt det, men blivit en outsider.
Och den som är outsider räknas som ingen.

I stället för denna klickbildning borde man uppmuntra mångfalden, vilket verkar vara väldigt svårt i Sverige. Att låta olika röster få komma till tals borde vara målet."