Jo, med den rubriken, utan något mellanslag efter kommatecknet, vilket fick mig tveksamt inställd, men jag läste ändå vidare.
Fodervärd,omplacering
Säljes av Camilla Larsson.
Jag vet inte… Jag är dock nästan säker på att min situation som hundägare är omöjlig just nu. Jag har en 4-årig vit herdehund, en tik (liknar en schäfer) som just nu inte alls får vad hon behöver… vetskapen om det gör väldigt ont eftersom hon är min ögonsten… Pga av ändrad situation i mitt liv så är det bäst för henne att komma till nån som har tiden för henne. Jag skickar gärna bilder via mms och jag lämnar nödvändig info till dom som är ärligt intresserade av att ge henne ett bra hem.
(Hon har en gång hoppat upp på köksbänken och tagit en hel ask koltabletter.) Hon är också väldigt skällig när hon går upp i varv, t.ex. om hon inte har fått nog med motion.
Telefon 073-xxx xxx
Jag kan inte riktigt svara på varför jag ringde upp hundens ägare, Camilla. Visst, jag gillar i och för sig hundar, men min sambo och jag har alltid varit överens om att vi inte ska ha något husdjur, delvis beroende på allergier, men främst för att vi är morgontrötta. Vi går nästan aldrig utanför dörren när det regnar.
Men jag slog hursomhelst telefonnumret i annonsen. Ingen svarade dock, men efter flera signaler så lämnade jag ett meddelande på hennes mobilsvar. Efter pipet sa jag ungefär så här:
Hej Camilla. Jag heter Ola, och bor i utkanten av Enskede, jag ringer angående annonsen. Jo, jag kan tänka mig att att ta hand om din hund, kanske på prov i ett par veckor först, för att se hur det fungerar.
Vi bor i ett mindre hus med trädgård och har fin natur i närheten, där det passar att promenera. Hör av dig om du är intresserad. Och så nämnde jag mina kontaktuppgifter.
Dagen efter, tidigt på onsdagsmorgonen, så plingade det till i mobilen. Camilla skrev att hon var tvungen att jobba under dagen, men att hon skulle ringa tillbaka efter kl 17. Hon hade bifogat två bilder på hunden, på den ena stod hon i vägrenen intill en grusväg, och på den andra satt hunden i en soffa, det såg nästan ut som att hunden tittade på TV.
Efter ett par samtal, både med Camilla och med min nu övertalade sambo, blev det bestämt att jag skulle åka dit och hälsa på. Hunden, som hette Velma, bodde med sin matte i Älvsjötrakten, inte så långt ifrån oss. Efter en enkel lunch hemma tog jag bilen och körde igenom Stureby, korsade Huddingevägen, och hittade sedan Östbergatorget utan några problem. Jag parkerade bilen på en handikapplats utanför den lokala pizzerian. Väl framme vid port nummer 12 slog jag in portkoden jag fått, och tog hissen upp till tredje våningen. Det luktade lite konstigt i hissen.
Dörren låg till vänster. Över brevinkastet med namnet »Larsson« satt en dekal, »No junk mail« och ovanför den, ett fastklistrat foto på hunden, med texten »Här bor jag, Velma«.
När jag ringde på kände jag för första gången att jag var lite nervös.
Men det gick bra. Efter ett trevligt mottagande i den ganska trånga hallen, försvann min oro.
Camilla verkade reko, inte alls misstänksam eller nojjig som jag befarat, och jag kände att Velma mycket väl kunde bli den trofasta vän jag hoppades på. Hunden hade varit väldigt glad och uppspelt i hallen, men hade inte hoppat upp mot mig, vilket jag var lite rädd för. Jag gillar inte när hundar, framförallt stora hundar, anser sig ha rätt att slicka folk i ansiktet hur som helst, man vet ju var nosen och den varma, sträva tungan kan ha varit. Men jag föredrar ändå rejäla hundar framför små, bjäfsande knähundar. »Smuts i snöret«, brukar jag säga om sådana, även om det framstår som lite nedlåtande.
Camilla ville förstås att vi skulle lära känna varandra, alla tre, och hon skulle prompt bjuda på kaffe. Eftersom jag inte ville verka oartig så tackade jag ja till en slät kopp, även om jag aldrig brukar dricka kaffe vid den här tiden på dagen.
Jag anmodades att sätta mig i soffan i vardagsrummet. Väggen bakom soffan pryddes av en gigantisk fototapet, ett landskapsmotiv, troligen på senhösten någonstans, med ett ånglok med vagnar på väg ut ur bilden. En storvuxen grön växt gjorde att man inte riktigt såg hela motivet.
Jag kikade lite på böckerna som fanns i bokhyllan, och satte mig i den slitna soffan, trots att dynorna var fulla med ljusa hundhår. TV:n stod på, jag såg en färgglad groda i närbild, det var ett program med texten »NatGeo Wild« i övre bildkanten, och ljudet var på väldigt högt. Den engelske speakerrösten pratade entusiastiskt men nästan viskande om groddjurens villkor i djungeln.
Camilla tittade in i rummet.
– Hur jag vill du ha kaffet?
– Gärna med lite mjölk. Om du har, tack.
– Eh, just det, sänk ljudet om du vill. Eller byt kanal – det är Velma som gillar det där djurprogrammet, hon vill alltid kolla. Remote’n ligger där på soffbordet.
När jag tog upp den ena av två fjärrkontroller, så kom Velma skuttandes in i vardagsrummet, och hoppade vant upp i soffan bredvid mig, och satte sig tillrätta.
Hunden tittade inte på mig.
Jag försökte förstå vilken av alla knappar som kontrollerade volymen, jag tryckte på en av dem – men inget hände med ljudet.
Då säger plötsligt Velma:
– Behöver du hjälp? Jag kan allt om fjärrkontrollen.
Jag blev helt perplex, och stammade fram ett ynkligt »Vvvaa…« samtidigt som jag reste mig och snubblade ut i köket.
Orden stockade sig när jag försökte berätta för Camilla vad som just utspelat sig i rummet intill.
– Det, det är ju omöjligt, men… men hunden pratade till mig… Hon sa nåt om fjärrkontrollen!
Camilla såg lugnt på mig.
– Du ska inte bry dig om henne, hon tror att hon vet allt om TV:n.
– Vilka kanaler har du hemma, Ola? Och gillar du naturprogram?
Jag bara gapade.
Camilla lade sin ena hand på min axel. Hon log, och tittade mig djupt, rentav förtroligt i ögonen.
– Det är en gåva. Kan du förstå det? Och det går ju bara inte att försöka förklara på telefon, eller hur?
– Kaffet är klart nu. Vill du ha socker?
Inspirerad av bl a författaren Magnus Hedlund, är detta mitt första försök att skriva en så kallad Shaggy dog story.
1 kommentar :
Jamen - va fan koli - det var en jättebra socialrealistisk shaggy dog story, en genre som jag i min djupa ovetenhet försummat.
Skicka en kommentar