2017-02-23

Om kråkorna

Ur romanen »Väggen« av Marlene Haushofer hämtar jag från sidan 135 följande text:

Det var…
»inget ovanlig väder för att vara i februari. Jag var glad att rådjuren hittade löv och fjolårsgräs överallt och kunde återhämta sig lite. Även fåglarna hade det bra igen. De höll sig borta från stugan, och det betydde att de inte behövde mig längre. Bara kråkorna var trogna tills den riktiga våren kom.

De satt i granarna och väntade på köksavfall. Deras liv följde stränga regler. Vid samma tid varje morgon  kom de flygande in i gläntan och slog sig ner i träden, efter att länge under upprört kraxande ha flugit runt i cirklar. Sent på eftermiddagen, i skymningen, lyfte de och flög, kretsade och kraxade bort över skogen. Jag har ingen aning om var de bor på natten. Kråkorna lever ett spännande dubbelliv.

Så småningom började jag känna en viss sympati för dem och kunde inte förstå varför jag tyckt så illa om dem tidigare. Men eftersom de mest höll till på smutsiga ställen i staden, uppfattade jag dem alltid som tråkiga och smutsiga djur. Här, i de glänsande granarna, var de plötsligt helt andra fåglar, och jag glömde min gamla motvilja. Numera väntar jag varje dag på att de ska komma flygande, eftersom de hjälper mig att hålla reda på tiden. Till och med Lo /hunden/ vande sig vid dem och lämnade dem sedan i fred. Han vande sig för övrigt vid allt som var viktigt för mig. Han var en synnerligen anpassningsbar varelse.

Det var bara för katten som kråkorna fortsatte vara en ständig källa till irritation. Hon satt på fönsterbrädet och stirrade på dem med rest päls och blänkande tänder. När de retat henne tillräckligt länge och gjort henne rasande, lade hon sig vresigt på bänken och försökte sova bort sin ilska.

Ovanför stugan hade det bott en uggla. Efter det att kråkorna började komma hade den flyttat därifrån. Jag hade inget emot ugglan, men eftersom vi kanske väntade kattungar hade jag inget emot att kråkorna jagat iväg den.«


Romanen är översatt av Rebecca Lindskog och min pocketutgåva är utgiven av Thorén & Lindskog.

Inga kommentarer :