En lågmäld och intensiv röst

Anders Johansson. Foto: förlaget.

Recension av Anders Johanssons ”Sång om nattens träd” (Björkmans förlag)

Poeten Anders Johanssons röst är lågmäld men insisterande och intensiv. Det är inte en motsägelse. Hans landskap är landskapet i Kalmar- och Ölandstrakten. Det är dessa trakter mot vilka han tar spjärn, lika väl som han tar spjärn mot åldrandet i sina dikter. Han känner sig ofta obekväm med det men så kommer stunder av epifanier.

Ord, som ännu inte uttalats, väntade.
En målad stillhet över viken.
Naturen var utan orsak och verkan.
Evolutionen vilade.
Tiden hade övergivit alla gamla platser.
Så plötsligt, föll en blå månskugga
över allt som är, och var.

Dikterna visar hur både främlingskap och hemmatillhörighet kan genomsyra naturupplevelserna och själva livet. Det ligger ett djupt existentiellt allvar bakom varje rad. Vardagligt ja, men hela tiden med en språngbräda redo för mysteriet.

En barndomsupplevelse förföljer honom genom livet:

Egendomligt att vinden
från barndomen
ännu blåser så ihållande.
Jag som i det längsta trodde
att den skulle lägga sig;
som dagen när den blir sval mot natten.

/…/

Mitt liv fortsatte: en skärva
av en större biografi
och fortfarande undrar jag
vad denna vind betyder
som drar genom mitt liv?

Döden är ett stort tema, som gett upphov till några av de starkaste dikterna i boken. Ett envetet borrande i de existentiella frågedjupen pågår, där poeter är verksamma utan att kanske finna några svar mer än omformulering av livsfrågorna. I mötet med en död räv konstaterar han: ”Dess öde / är också vårt.”

Poetens upplevelser drar mellan förgänglighet, evighet och livsintensiv sekund. Själva denna rörelsen blir samlingens bultande hjärta. Man kan säga att författaren vid fyllda sjuttio fortfarande jobbar på det, efter tiotalet utgivna diktsamlingar i ett författarskap med beundransvärd konsekvens. Tonfallet är vackert och elegiskt. Självrannnsakande och personligt.