Jag minns när kultursidorna gjorde sig redo till litteraturdebatt. Jag minns när jag hade alltför säkra åsikter om vilken poesi som räknades, dvs. som gick in i hjärtat. När jag intervjuades av Mats Barrdunge (se klipp på youtube) konstaterade han att jag hade väldigt säkra och bestämda åsikter, om oetablerad litteratur t.ex. Han konstaterade det och gick vidare. Språkmaterialismen omnämnde han sällan eller aldrig då den var omtvistad, inte bara själva företeelsen utan rentav benämningen som sådan. Den var min käpphäst under ett antal år, då jag var modig eller påstridig nog att vilja sätta ett namn och häfta en beskrivning vid den typ av poesi som frustrerade mig allra mest, då jag uppfattade den som känslokall, tom, hänsynslöst ideologisk. Detta i kontrast till en romantisk, subjektiv och muntlig poesi (romantikens guldålder, förlängd in i Bruno K Öijers och Eric Fylkesons glansdagar).
På 00-talet hade jag inflytande över debatten, utan att någonsin synas utåt. Jag hade en igång-sättnings-förmåga som ingen direkt verkade uppskatta men kultursidorna ändå drog nytta av (Maria Küchen myntade uttrycket ”poesikriget” för det som pågick på kultursidorna under några år, och som jag just hade ”satt igång”). Sen byttes alla ut, utom Göran Greider och Johan Jönson, och mitt informella inflytande växlades över i en väska full med förfalskade mynt. Vad tung den var den väskan! Och vad den skramlade våldsamt, som en varningssignal åt andra att hålla sig undan. Sen bytte jag ut väskan mot en sexkilos hantel.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar