Litteraturtidskriften - död eller levande?

Det är lätt att på ett ganska ytligt plan hålla med om vad Marie Pettersson skriver i Helsingborgs Dagblad och tidskriften Fantasins redaktion skriver på sin hemsida . Nämligen att de stora litteraturtidskrifternas död är ingenting att sörja egentligen. Det kommer så mycket nytt ändå, som bärs upp av ungdomlig entusiasm och frenesi.
Marie Pettersson saknar inte döda eller döende tidskrifter som BLM, Allt om böcker och Artes - därför att det finns så många yngre tidskrifter som kanske är mer spännande och intressanta att ta del av just nu: Serum, Gräs, OEI och O-tidskrift.
"Och jag tänker att det kanske är just så litteraturtidskriftskulturen håller sig fräsch och intressant: någon brinner och tycker och skriver och ger järnet en tid, för att sedan lämna plats åt någon annan."
Det låter bra. Men resonemanget är något för enkelt. Historiskt sett har det ju funnits två typer av litterära tidskrifter, både i Sverige och internationellt: Dels den breda, allmänlitterära, som exempelvis BLM. Dels den unglitterära, vanligtvis språkrör för en ny generation eller ny litterär riktning.
Jag tror att även Claes-Göran Holmberg som skrev den viktiga avhandlingen "Upprorets tradition" om den unglitterära tidskriften i Sverige skulle bli förvånad av insikten att det snart bara är unglitterära och/eller smala tidskrifter som finns kvar i Sverige. De här två kategorierna av tidskrifter behöver så att säga varandra att spegla sig i.
I dag finns det snart sagt ingen bred allmänlitterär tidskrift kvar. Vilken skulle det vara? Parnass och Tidningen Boken är två kandidater. Tidskriften 00tal, som gått från att vara unglitterär till att vara en slags bred mainstreamprodukt, dock inte enbart inriktad på litteratur. Lyrikvännen känns i dag alldeles för instabil både redaktionellt och ekonomiskt för att kunna räknas till de breda tidskrifterna.
Således. Utmärkt att det finns många, unga nya littzines just nu, klimatet känns ganska stimulerande. Men utan en litterär infrastruktur i form av bredare kulturtidskrifter och tidningsredaktioner blir det ju verkligen inte hållbart i längden. Ska hela kulturlivet bygga på ideellt arbete, gratispubliceringar och ungdomlig entusiasm? Jag tycker Marie Pettersson borde ta sig en funderare på det.