Litteraturen och patriarkatet

Då och då dyker det upp diskussioner om kanon på Errata och jag har inte kunnat låta bli att lägga mig i. Men nu får det vara slut med det, för somliga debattörer där är helt hopplösa: korttänkta, inskränkta och ohövliga. I stället tänkte jag bre ut mig om ämnet här i Argusbloggen – det känns ju mycket bättre att hålla sig på hemmaplan och få sagt det man vill ha sagt i lugn och ro.

Alltså: Diskussionen/ämnet/problemet är den litterära kanon – varför den ser ut som den gör och om den över huvud taget måste se ut som den gör.

Jag tänkte börja med att berätta hur det kom sig att jag alls blev intresserad av problemet; jag har varken läst litteratur på universitetet eller tagit del av särskilt många böcker i ämnet. Den av alla på Errata så hyllade Harold Bloom har jag till exempel inte läst. Det är alltså fullt möjligt, ja, troligt, att mina tankar är gammal skåpmat för många, att sådana har saker har diskuterats runtom på olika kurser inifrån och ut, men för mig är det ett relativt nytt och intressant problem. Jag blir glad för kommentarer och boktips, så länge de är någorlunda konstruktiva och inte bara handlar om att jag är "pantad" (citat signaturen P på Errata) eller ägnar mig åt en "pseudodebatt" (citat Tobbe – Torbjörn Elensky – på Errata).

Det hela startade i mitt eget skrivande, i en rätt stor frustration över att inte kunna åstadkomma en "spännande roman". Det finns ju en del normer för hur en bok ska vara uppbyggd för att tilltala en läsare, men jag har tidigare inte brytt mig så mycket om det där. Mitt skrivande har varit fragmentariskt, poetiskt, symboliskt och en hel del annat, men någon episk roman i traditionell mening har jag inte lyckats få till. Den här frustrationen uppkom under arbetet med min tredje bok, när mitt dåvarande förlag, Bakhåll, tyckte att jag skulle "ladda bössan" lite mer. De ansåg att det fanns en hel del dramatik i mina romaner, men att jag inte tog vara på spänningen.

Okej, det kanske ligger något i det där, tänkte jag och gick till biblioteket och lånade ett lass böcker som handlade om berättarkonst och dramaturgi. Och det stod snart klart för mig att idén om hur en roman ska se ut går ända tillbaks till de gamla grekerna, till deras idéer om hur ett drama ska vara uppbyggt, med början, mitt och slut, peripeti etc. Jag läste också om hur de antika filosofernas tankar sedan har förvaltats och vidareutvecklats genom historien, jag hittade en långa radda av dramatiker och författare som har tagit dem till sig och spunnit vidare på dem. Och jag kunde se hur mycket allt det där påverkar oss än i dag, att de gamla grekerna fortfarande håller litteraturen i ett järngrepp, trots att det står i alla "så blir du författare"-böcker att man får skriva precis som man vill.

Jag undrade förstås också varför jag själv hade ett så stort motstånd mot den traditionella berättarkonsten. Varför kunde jag inte bara ta till mig alla dessa fiffiga knep och konster som utarbetats under så lång tid? Varför var jag tvungen att ifrågasätta den rådande ordningen? Varför kändes den så främmande och påtvingad och fyrkantig för mig?

Ett första svar hittade jag i Colin Wilsons Outsidern. Jag kände mig själv som en outsider och tänkte att jag skulle kunna finna lite tröst i en sådan bok. Men redan på sidan åtta strandade jag, mitt i förordet:

"Jag förstod precis vad Barbusses hjälte menade när han beskrev hur han gick till sängs med en prostituerad, utförde kopuleringens banala ritual, och upplevde det som att falla från en höjd. Detta faktum hade varit en av mina centrala tvångstankar när jag var tonåring: att en titt under kjolen på en kvinna kan göra henne oerhört åtråvärd, värd att följa till världens ände och att sexualakten ändå inte helt kan tillfredsställa denna åtrå. När man väl har gått till sängs med flickan har alla perspektiv förändrats..."

Vilket hopplöst, manligt perspektiv, tänkte jag, och kollade i registret över författare och andra som Wilson nämner i boken "för att de i sina verk behandlar eller med sina liv representerar outsidern". Och, det var som jag trodde: Inte en enda kvinna. Kvinnor är alltså inte ens outsiders; jag hade ingen att identifiera mig med, så jag la ifrån mig boken och struntade i den.

Ett andra svar på mina frågor ovan hittade jag i Pia Laskars bok Anarkafeminism. Hon redogör där på ett mycket tydligt och bra sätt för hur kvinnor och män har hamnat i så olika världar att vi ibland har svårt för att förstå varandra.

Det börjar, som somliga av er kanske redan vet, under tusentalen före den västerländska tideräkningens början, då ett betydelsefullt skifte ägde rum till följd av de indoeuropeiska folkvandringarna. Gudinnor blev gudar, släktskapet upphörde att räknas på mödernet, fredliga kulturer slogs i spillror och nya samhällen och traditioner växte fram i de östra delarna av medelhavsområdet. Jag ska inte dra hela historien, men så småningom dyker ju antikens filosofer upp igen. De gamla grekerna, alltså. Platon, Aristoteles och deras kristna arvtagare kopplade alla samman anden/förnuftet och godheten med mannen och materien/köttet och ondskan med kvinnan. Västerlandets intellektuella grundpelare har ett klart särartsperspektiv och det påverkar alla, även mig, än i dag.

Jag började liksom se ett mönster, jag såg en lång rad av gubbar paradera genom historien, jag såg dem hylla varandra, dunka varandra i ryggen, diskutera, filosofera och göra fadersuppror.

Så småningom hittade jag ett tredje svar, när jag läste Ebba Witt-Brattströms avhandling om Moa Martinson, men jag måste gå och låna den på biblioteket för att kunna citera ur den och dessutom är det här inlägget på tok för långt redan, så jag återkommer med vidare funderingar och slutsatser och sammanfattningar när den så kallade andan faller på ....