Hur gör kritiker?

I den bästa av världar uppfylls önskningar utan förbehåll. En sådan värld lever vi naturligtvis inte i, men vissa mer eller mindre anspråkslösa förhoppningar om viljans och/eller tankens kraft kvarstår ändå. Högt upp på listan över saker jag skulle vilja se förverkligade (frambesvärjda) inom en snar framtid står en pragmatiskt präglad antologi med texter av litteraturkritiker om sin (framvärkta?) litteraturkritik – tillvägagångssätt, strategier eller bara futila funderingar om stort och smått. Och då menar jag alltså inte sådana där abstrakta små stycken som författare förr eller senare anser sig nödgade att ge ut; texter som ger sken av att handla om Skrivandet men som alltid tenderar att falla ut i annat. Jag tänker närmast på Skallarna, Aris Fioretos och Katarina Frostensons gemensamma bok, som förvisso är förtjusande men i ännu högre utsträckning förvirrande för den som till äventyrs vill följa med ”bakom kulisserna”, till frukostbordet eller toalettbesöket där de stora idéerna föds, och vidare till de stunder mellan blöjbyten och matinköp (stryk icke tillämpliga göromål och ersätt med valfria) då de efterhand växer fram i skrift.

Det främsta skälet till denna min önskan - överförd på kritikens område - är såklart att jag själv från stund till annan försöker att säga åtminstone något klokt eller insiktsfullt om ett eller annat litterärt verk. Inte sällan sker detta efter mörkrets infall, när barnet sover och ögonen blöder av dagens alla tröttande moment (ja, det finns tydligen stunder, har jag insett, när litteraturen inte är passion utan närmast obstruktion – vad tar man sig till då?) Jag söker samhörighet, vill veta om ångesten över deadlines är och förblir konstant - om den har med läggning och lynne (eller något helt annat) att göra. Det här klustret av frågetecken handlar alltså inte om estetik eller litteratursyn, utan helt enkelt om hur fan det går till i det lilla livet hos människor som är envetna nog att börja, och sedan fortsätta, skriva om litteratur. Kort sagt: jag vill få vetskap om huruvida en Nils Schwartz är sådär provocerande avspänd inför nedtecknandet av sina recensioner som de färdiga texterna ger vid handen. Det är väl inte så mycket begärt?