Lars Mikael Raattamaa revisited

Lars Mikael Raattamaa har utlokaliserat några av svensk poesis klassiker till Valla Torg (S-P-R-A-W-L kallas det) i sin nya bok ”Svensk dikt”.

Jag förstår ju att Lars Mikael Raattamaa och Modernista vill reta alla anhängare av en romantisk poetik. Inte minst diktsamlingens utformning, med ”lässnodd” att lägga på (den före detta) antologins kuttersmycken, och sidornas lite löjligt utsmyckade utformning som ska associera till mitten av 1800-talet ger ju denna bild.
Men jag bryr mig inte nämnvärt. Jag ser ju hur L. M. R. desarmerar sig själv på detta sätt, läsaren anar redan på förhand att här finns inget djupt känt budskap i denna bok, utan på basis av kända klassiker upprättat brus. Och som sådant kan det säkert ha sitt intresse. För andra. Jag tycker det är mer spännande med någon som blottar sig på allvar och försöker skriva modern romantisk dikt i sin vardag i dag, som vågar språnget, det omöjliga försöket från nyromantik till nu.

För övrigt är det mycket svårt att skriva bättre dikter än Stagnelius original och Södergrans original. Mycket svårt. Framtidens antologier kommer att bli fulla av poeter som driver med forna tiders poesi och som inte förmår något annat än att leka med splittret som blivit kvar. Detta kan vara en skräckvision. Jag tycker jaget, livet och litteraturen ställer större utmaningar än så.
Att mobba dem som inte älskar Raattamaa var en pinsamt populär konsensussport när boken kom ut för någon månad sedan, speciellt hos Malte .

Gästpoet: Kalle Haglund

Januari 2004 vann Kalle Haglund sin första estradpoesitävling på Gubbängens bibliotek.
Under 2005 vann han både Borås Open och SM individuellt i Poetry Slam.
Våren 2006 var han ute på turné med Laleh i regi av Riksteatern med föreställningen "Vem har lurat barnen?".
Vad han sysslar med just nu lär visa sig på måndag 30/10 då han är gästpoet på Stockholm Poetry Slam. (Om inte annat: jag kommer att fråga honom.)

BOFH, del 20

Nu sitter jag här på jobbet och väntar på Sven. Han har lånat mitt åkkort till tunnelbanan och jag kan inte åka hem förrän han är tillbaks.

Under tiden kan jag berätta att det på dörren bakom mig sitter en stor skylt som han har skrivit, textad med röda, halvdecimeterhöga tuschversaler:

OM DU ÄR SNÄLL OCH SLÄNGER SOPOR: LÄGG DEM I DE GRÖNA BEHÅLLARNA – ANNARS FÅR JAG EN UTSKÄLLNING AV WOKMEE-MANNEN OCH JAG HAR TRÖTTNAT PÅ DET! /SVEN

Saken är den att vi är grannar med ett wokmatställe och att alla som bor i huset skyller på dem när vi kastar muggiga sopsäckar härifrån. Och då kommer wokmatställeägaren in hit och grälar och, ja, nu vill visst Sven råda bot på det. Om man går ut i soprummet hittar man en annan, mycket prydligare, skylt:

Kära granne!
Ta inte ut de svarta sopsäckarna som ligger i soptunnan!
De kommer från Tidskriftsverkstaden.
Vi betalar en kvarts miljon kronor per år för att få slänga våra sopor här!

För en stund sedan dök Svens bror upp – alltid något – och sa att Sven kommer att anlända klockan åtta. Nu är hon 20.12. Och, just det, jag höll ju alldeles på att glömma bort den här.

Med Snö i handen

Hur gör man för att förvandla en sedvanlig chartertripp till en kvasilitterat medelklassresa? Man följer naturligtvis populismens intrampade stig och tar sig an Orhan Pamuk. Precis som om jag verkligen stod i beredskap att möta det genuiiiiina Turkiet via ett tysktalande myller i Side...

Hur gör kritiker?

I den bästa av världar uppfylls önskningar utan förbehåll. En sådan värld lever vi naturligtvis inte i, men vissa mer eller mindre anspråkslösa förhoppningar om viljans och/eller tankens kraft kvarstår ändå. Högt upp på listan över saker jag skulle vilja se förverkligade (frambesvärjda) inom en snar framtid står en pragmatiskt präglad antologi med texter av litteraturkritiker om sin (framvärkta?) litteraturkritik – tillvägagångssätt, strategier eller bara futila funderingar om stort och smått. Och då menar jag alltså inte sådana där abstrakta små stycken som författare förr eller senare anser sig nödgade att ge ut; texter som ger sken av att handla om Skrivandet men som alltid tenderar att falla ut i annat. Jag tänker närmast på Skallarna, Aris Fioretos och Katarina Frostensons gemensamma bok, som förvisso är förtjusande men i ännu högre utsträckning förvirrande för den som till äventyrs vill följa med ”bakom kulisserna”, till frukostbordet eller toalettbesöket där de stora idéerna föds, och vidare till de stunder mellan blöjbyten och matinköp (stryk icke tillämpliga göromål och ersätt med valfria) då de efterhand växer fram i skrift.

Det främsta skälet till denna min önskan - överförd på kritikens område - är såklart att jag själv från stund till annan försöker att säga åtminstone något klokt eller insiktsfullt om ett eller annat litterärt verk. Inte sällan sker detta efter mörkrets infall, när barnet sover och ögonen blöder av dagens alla tröttande moment (ja, det finns tydligen stunder, har jag insett, när litteraturen inte är passion utan närmast obstruktion – vad tar man sig till då?) Jag söker samhörighet, vill veta om ångesten över deadlines är och förblir konstant - om den har med läggning och lynne (eller något helt annat) att göra. Det här klustret av frågetecken handlar alltså inte om estetik eller litteratursyn, utan helt enkelt om hur fan det går till i det lilla livet hos människor som är envetna nog att börja, och sedan fortsätta, skriva om litteratur. Kort sagt: jag vill få vetskap om huruvida en Nils Schwartz är sådär provocerande avspänd inför nedtecknandet av sina recensioner som de färdiga texterna ger vid handen. Det är väl inte så mycket begärt?

Mitt litterära arv, del 1: Flickan utan namn

I stället för att gräma mig över klassikerna tänkte jag att jag skulle gräva ner mig i historien om mitt eget läsande. På så vis kanske jag kan bli lite klokare vad gäller mina viljor och motviljor och preferenser och antipatier och drivkrafter och bromsklossar och allt sådant där. Det finns ju hur som helst många böcker som har varit väldigt viktiga för mig och som säkert har betytt mycket för det jag själv skriver, både direkt och indirekt.


Jag har i alla fall alltid läst mycket och gärna, och jag har läst allt möjligt och sällan brytt mig om allt det där som man "borde" läsa. Tvärtom så har jag gått på lust och eget intresse när det gäller böcker; att gå till biblioteket har känts som att gå till en skattkammare och att komma hem med en trave böcker har varit något av en fest.

Min mamma läste och sjöng mycket för mig när jag var liten – jag har också några roliga mostrar som gillar böcker och som spelade dockteater för mig och mina kusiner efter kända sagor med egenhändigt målade kulisser. En del av det som gjorde djupt intryck på mig som liten var Vad hände sen? och Vem ska trösta Knyttet? av Tove Jansson, Stagnelius Näcken och visan om liten Karin som tjänte på unga kungens gård.

Pappa var i stort sett ointresserad av litteratur och mamma brukade säga att han "knappt kunde ljuda sig igenom sportsidorna" – det var något han själv tyckte var kul och gärna citerade i bekantskapskretsen. Han brukade dock önska sig Biffen och Bananen till jul och ägde en del konst- och fotoböcker. Det var också han som köpte skivor – han gillade Cornelis Vreeswijk, Simon & Garfunkel, Creedence Clearwater Revival och Bob Dylan.

Och, ja, redan här börjar man väl skönja ett mönster: Jag har fått med mig en viss sorts kultur från min mammas sida och en annan från pappas och det var ingen tvekan om vilken av dessa båda som liksom var ... eh, kultur. Mamma har också berättat att min morfar (som var lärd och bildad inom både naturvetenskap och humaniora) sa till henne när hon gifte sig att ansvaret för den kulturella delen av barnuppfostran skulle komma att vila helt på henne och att det var mycket viktigt att hon inte försummade den.

När jag började läsa själv blev det mycket sagor och serietidningar och så småningom kom jag att bli en sådan där som kallas bokslukare. Jag lånade alla ungdomsböcker på biblioteket – Puss och Kram och När någon bara sticker och Vart ska du gå? Ut och allt vad de hette, men läste också Robin Hoods äventyr, Jane Eyre och Räddaren i nöden.

Under en period var jag förtjust i Kittyböcker, men det tyckte inte min mamma var okej. Hon förklarade att de var usla rent litterärt sett och det accepterade jag utan vidare diskussion. Hon satte i stället Lars Görlings 491 i händerna på mig och att det var en bra bok fattade jag nog, även om jag i dag kan tycka att vissa partier borde vara lite väl svårsmälta för en tolvåring.

Det fanns några böcker jag verkligen älskade och det var Indianernas fånge (om en vit flicka som blir bortrövad av irokeser och till sist blir en av dem), De blå delfinernas ö (om en flicka som hamnar på en ö helt ensam och blir vän med djuren) och Flickan utan namn (om en flicka som kommer till Sverige, adopterad från Iran, med minnesförlust efter en jordbävning). Rent psykologiskt kan man ju fundera över varför just dessa teman var så tilltalande, men det hör kanske inte hit ...

Så småningom fick jag också ett stort intresse för skräck och science fiction – det var också i tolvårsåldern och förmodligen samtidigt som jag började lyssna på hårdrock. Jag köpte alltid en tjock och maffig serietidning som hette Chock, jag lånade faktaböcker om magi och ockultism och jag såg massor av skräckfilmer på bio. Exorcisten läste jag och blev vettskrämd och Ray Bradburys noveller lånade jag och lånade om . Även Orwells 1984 var en favorit.

Och av någon anledning så har det här intresset hållit i sig genom åren, även om det har varit olika starkt i olika perioder. Rosemary's baby har jag läst jag vet inte hur många gånger, jag har alla Sandman-albumen och ... ja, hårdrock är i stort sett fortfarande det enda jag lyssnar på.

BOFH, del 19

Mailväxling med Sven mellan klockan 13.53 och 17.22 – det hela har sin upprinnelse i en konstig fil som jag fick för några dagar sedan via mail till tidskrift.nu

Sven: Be dom skicka i ngt begripligare format, rtf eller .txt eller nått. http://filext.com/detaillist.php?extdetail=ODT

Jag: de har ju skickat wordfiler tidigare jämt, det var därför jag tyckte det var så skumt. och den där länken blev jag nog inte direkt klokare av ... men tack ändå, hörru.

Sven: open office är fint och bra, ijenklien, men för få använder det.

Jag: öh, vadå? vad är open office? var det det länken handlade om? och varför ska man använda det? kan du inte komma hit och förklara lite!! och säga något kul på samma gång!!!

Sven: open office förhåller sig till office som mozilla förhåller sig till explorer, som linux förhåller sig till windows, dvs pk och vackert socialistiskt.

Jag: och office är ...? någonting som pc-användare sysslar med, antar jag?

Sven: OFFICE IS FUCKIN´ WORD OCH EXCEL GODAMNIT!!!!11!!!11!!elva

Jag: hehe! nu blev du allt arg. och vad betyder 11 då? är det någon hackerkod för "pucko"?

Sven: !!!1111!!!!!!1!!!1!!!1!!!!!11111!!!!!!!elva ???++????++????++???+???+???????plus

Jag: betyder det något eller är du bara arg?

Sven: Det var ett (platt fallet till marken) försök att förtydliga !!!, 111, och elva. ???, +++, plus var ett försök att ge det en vidare kontext.

Jag: nä, hörru, du får tycka att jag är en idiot, men jag fattar verkligen inte. förtydliga vadå?

Sven: skriv utropstecken med lillfingret löst på shift-tangenten

Jag: åhå! den här mailkonversationen börjar bli tillräckligt intressant för att passa in i ett bofh-avsnitt, eller vad säger du?

Sven: jag styr inte över bofh-såpan

Jag: nej, det är det som är bra. att det är jag som har makten. annars är det ju du. både julia och jag undrar om du ska komma hit i dag?

Sven: im poppis, yeah. vi får se om jag dyker upp. vad vill julia då?

Jag: kaffet är klart, säger hon.

Sven: Det går inte att locka mej med kaffrer längre, endast stålar. vad är det som strular?

Jag: jag vill bara att du ska vara här och liva upp lite. och, ähum, kanske, möjligen, om du känner för det, eventuellt lägga upp en pytteliten banner på tidskrift.nu ...

Sven: i will not dyk up today. Asså, har inte stackars tidskrift.nu råkat ut tillräckligt för bannerplågan? regel:: för varje banner ni tvingar upp, så kommer jag lägga upp en jag med. Va ere för nått som ska säljas nu då?

Jag: denna gång handlar det om en banner för ett upprop för kulturtidskrifterna i norden - bifogas i separat mail. skriv gärna på också! sedan kan jag meddela att jan på fsk följer bofh med stort intresse och att han och jag hade följande lilla konversation alldeles nyss - bifogas också i separat mail, förresten.

Sven: Ok. vilken annan banner ska bort?

Jag: måste någon bort? får det inte plats annars?

Sven: Annars sprängs sidan. Tur att man har adblock på sin mozilla! Jag hotlinkade bannern till fsk, för jag har ingen ftp på dartan jag sitter vid... (citerar ur mailet från Jan) "nya svenska kulturministerns hittills enda bidrag till kulturen får väl anses vara nedläggandet av en tidskrift (smedjan.com)" Det var ju bra :-)

Jag: jamen, då får vi diskutera med kjell i så fall, för jag tror inte det går att ta bort någon banner ... ska jag ftp:a eller går det lika bra så där? i övrigt får man säga att det gick jäsikens snabbt denna gång! det måste ha varit tack vare jan ...

Sven: det var för att jag sket i att ftpa upp bannerhelvetet utan sumo-brottades enbart

Jag: fint att se att du också har börjat säga sumo. och nu har jag ännu en karaktär till bofh: jan heter han.

Och nu är klockan 18.05 och jag avslutar med att uppmana alla tappra som har orkat läsa ända hit att också skriva på uppropet hos FSK. Seså. Sätt igång bara. Ni gör en insats för Nordens kulturtidskrifter med era namn.

O, lägsta mörker

Och samtidigt: jag önskar nästan att jag inte hade gillat "Den gudomliga komedin". Och att jag hade haft verktyg och medel och kunskaper nog att kunna ge den en känga på allvar. Och att man inte alltid ska behöva vara så vördnadsfull inför de jäsikens klassikerna och att ... eh, ja, nu hör jag Henrik T i andanom och han säger att: "Det är ingen som är vördnadsfull inför klassikerna längre, folk bara hyllar experimentella feministiska förortsromaner och skiter i den gamla goda litteraturen och alla högre värden har gått förlorade och inte ens Bloom ..." etc.


Men jag har faktiskt aldrig hört någon dissa "Den gudomliga komedin". Inte på allvar. Jag har hört folk säga att de inte har orkat läsa den och att de slutade på sidan 100 och att de tog sig igenom den med stor möda och att de diskuterade vissa delar av den på universitetet, men att någon verkligen inte skulle ha gillat den, nej, det har jag aldrig hört. Jag har i och för sig aldrig hört någon förklara utförligt varför den är så bra heller, men det räcker väl med att gå och låna någon bredvidläsningsbok på biblioteket för att hitta sådant i överflöd.

Det var en rätt intressant artikel i DN härom dagen som handlade om målningen "Mannen med guldhjälmen". Före 1985 trodde man att den var målad av Rembrandt och alla berömde den och talade om briljant stoff- och ljusbehandling och mästerlig psykologisk skärpa. Sedan kom en grupp holländska forskare på att tavlan inte alls var gjord av Rembrandt, utan på sin höjd av någon av hans elever. Så nu talar man i stället om platt ljusbehandling och klumpig personbeskrivning och tavlan är förstås betydligt mindre värd.

Och med detta vill jag då (galoppgalopp) säga att sammanhangen och idéerna och överenskommelserna och ... ja, just det: gubbarna runt ett verk är väldigt betydelsefulla. Har rätt personer fått för sig att någonting är bra så är det det. Har rätt personer bestämt att detta braiga plötsligt är dåligt så är det det. Och jag tror nästan att jag kan sätta en miljon kronor på att en ganska stor mängd människor skulle gett fullständigt fasen i "Den gudomliga komedin" om inte rätt gubbs hade hyllat den sedan 1321.

Och, nej, visst, det betyder så klart inte att den är dålig. Men det betyder någonting. Det betyder att alla är fast i samma överenskommelse om världen och litteraturen och att jag inte heller kan frigöra mig från den. Och det där stör mig. Det är en källa till ständigt grubbel. Det är en begränsning jag får stångas mot och leva med.