BOFH, del 27

– Is the coffee fresh? undrade Sven när han kom upp från källaren.

Detta BOFH-avsnitt utspelar sig under måndagseftermiddagen medan jag ägnar mig åt att lägga ut en krönika av Johan Ehrenberg på tidskrift.nu. Sven håller till i Tidskriftsverkstadens källare dygnet runt, och jag tror att det beror på att han försöker färdigställa en tidskriftslayout. I övrigt är det full rulle i lokalerna, fotografer och tidskriftsmakare hänger runt, lagar mat, diskuterar och jobbar. Bredvid mig sitter en kompis till Bobby Jr och talar i telefon.

– Jag gjorde det för tio minuter sedan, svarade jag, varpå Sven omedelbums hällde upp en kopp.

Jag frågade om han hade läst det förra BOFH-avnsittet och det hade han förstås, och sedan diskuterade vi det faktum att inte alla avsnitt syns på bloggen när man klickar på label: BOFH, trots att jag har märkt allihop helt reglementsenligt. Det verkar som om Blogger inte kan visa mer än ett visst antal avsnitt under en etikett.

– Jag har mailat Ola och frågat om det där, sa jag, eftersom det är han som är snillet på bloggen. Det är inte jag, det har vi ju redan konstaterat.

– Du är väl inte den skarpaste bloggaren i bloggosfären, sa Sven.

– Och varför inte det nu då? frågade jag. Kan det finnas något bättre än BOFH?

Sven svarade något som jag inte hörde och gick ut och rökte. När han kom in igen tågade han rakt fram till min dator och hojtade:

– Du måste titta på den här!

– Är det du som har tittat på katten som spelar piano? frågade jag, eftersom en film med sagda innehåll låg uppe på datorn när jag satte mig vid den.

– Ja, visst är den söt?

– Den såg ut att ha musiköra.

– Den gillar att spela piano i alla fall.

– Kan inte du kolla på mitt foto här, sa jag, jag har försökt fixa lite själv.

– Har du försökt poppa till det? undrade Sven.

– Nej, jag har försökt göra så att det inte ska synas att det är suddigt, sa jag.

Jag tog några bilder på Johan Ehrenberg på bokmässan i höstas, men kvaliteten blev lite sisådär. Jag tycker det är svårt att hålla den jäsingens digitalkameran stilla, eftersom man inte har stöd av sitt eget huvud när man trycker på knäppknappen.

När Sven får se fotot skrattar han rått och sedan rotar han fram en gratisbild från någonstans på nätet där Ehrenberg har håret på ända, röda ögon och rosa nos. Jag bestämmer mig för att min egen bild trots allt är finare och att skärpa inte är allt här i världen.

– Du kan väl ge mig några goda, glada tips i stället, så att jag lär mig något, säger jag.

– Det finns bara ett tips och det är: Kasta, säger Sven.

Han går ner i källaren igen. Efter en stund reser sig Bobby Jr:s kompis från sin plats i något för mig obekant ärende. Vid Svens berömda skylt stannar han upp, läser och kliar sig i huvudet.

– Vad står det här? frågar han. Wokomeemannen?