I vår lilla nystartade serie om lyrikrecensioner har vi nu kommit till en riktigt häpnadsväckande recension. Jag vill verkligen inte vara elak, men den här recensionen ur Borås Tidning visar upp flera av de svagheter som jag tycker den tidigare diskuterade Anna Hallberg-recensionen gjorde, men på ett så mycket mer påtagligt sätt. Recensenten tycks lägga sig så nära den bedömda diktsamlingen i språk och språksyn, är så att säga så solidarisk med sitt föremål, att inte en millimeter blir kvar till att ta ett steg bakåt och ge någon form av analys. Det verkar sorgligt svårt att hitta ett fungerande språk för lyrikrecensioner i dagens läge, eller är det bara att recensenterna saknar självkritik?
Tack till Urban J i kommentaren på Fantasin-bloggen för inspirationen.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar