Den repressiva toleransen förr och nu - eller varför det ter sig ofarligt att neka nutida romantiker kulturstöd

De senaste veckorna har jag läst om ”68”, det vill säga den radikaliseringsvåg som hade sin höjdpunkt runt det mytiska årtalet 1968. Kjell Östberg, professor i historia vid Södertörns högskola, ser sin bok 1968 – när allting var i rörelse som en del av den internationella forskningen kring historiska radikaliseringsvågor, hur de byggs upp, når sitt krön och ebbar ut. (1968 är ju bara det senaste av flera sådana årtal, den radikaliseringsvåg som var på gång i början av 2000-talet ebbade som bekant ut efter Göteborg 2001 och Genua 2002.)
Östberg börjar följaktligen sin berättelse med ”Det liberala 60-talet” och slutar med ”Det mångfasetterade 70-talet”. I mitten ligger förstås det röda 60-talet som en höjdpunkt.
Det är i mina ögon ingen tvekan om att Kjell Östberg är i grunden positivt inställd till den politiskt radikala utveckling han skildrar (en utveckling som förvisso också kan karakteriseras som en utdragen ungdomsrevolt). Sådant ser man på vissa ordval och positioneringar i texten; men det är inte det som intresserar mig här. Jag lägger i stället speciellt märke till Kjell Östbergs i efterhand lite storögda beskrivning av vissa företeelser i tiden. Det handlar om staten och dess Janusansikte i förhållande till den politiserade ungdomsrevolten. Den svenska staten hade nämligen en märklig förmåga att suga upp och understödja den verksamhet som i själva verket var riktad med sin revolutionära tendens mot just samma stat.
Men först i tiden kom avskaffandet av motboken 1955 - av oro för ”den problematiska ungdomen” som skulle kunna hamna i fylleri och kriminell verksamhet ökade då staten snabbt stödet till nykterhetsrörelser och politiska ungdomsförbund. Samma strategi användes gentemot stora delar av ungdomsrevolten 1968. De unga revolutionärerna försågs snabbt med understöd till studiecirklar och annan verksamhet. ”Vänsterns ungdomsförbund kunde anställa heltidsrevolutionärer med stöd av staten och Stockholms stads barnavårdsnämnd” (Östberg, s. 161). Östberg noterar också att ”[Ett] växande statligt stöd till tidskrifter och tidningar underlättade och ibland möjliggjorde utgivandet av vänsterradikala publikationer” (s. 159). Östberg nämner speciellt att Proletären, Internationalen och Arbetarkamp vid slutet av 70-talet fick mellan 750 000 och 925 000 kronor i statligt produktionsstöd. (Kan jämföras med att Internationalen i dag har drygt 2 miljoner i driftsstöd, vilket borde vara den jämförbara stödformen. Det förefaller alltså som om dessa vänsterradikala endagstidningar fick ett jämförelsevis betydligt större stöd för 30 år sedan.) Peo Rask har i olika sammanhang påpekat att vad det gäller kulturtidskrifter ligger de - gärna vänsterinriktade - som fick stöd i början av 1970-talet fortfarande i toppen av ”bidragsligan”.
Allt detta förefaller vara exempel på vad Herbert Marcuse kallade den ”repressiva toleransen”. Staten suger upp den radikala ungdomsgenerationen, ger den gåvor och ofarliggör på så sätt dess verksamhet.
Vad gäller vad jag inledningsvis talade om, statens janusansikte, då? Jo, med ena handen ger man stöd, samtidigt bakom kulisserna SÄPO-registerar och förföljer man enskilda människor som var engagerade i samma politiska rörelser. Exempelvis var Socialistiska partiets medlemmar – deras tidning heter fortfarande Internationalen – under SÄPO:s övervakning fram till 1998, enligt Säkerhetstjänstkommissionens rapport.
Det ger för mig ett intressant perspektiv att föra Östbergs tankar fram till dagens situation. Hur ser läget ut i dag på samma fronter? Jo, stödet till Komvux, studieförbund och kulturtidskrifter har skurits ner kraftigt under senare år, allt detta var områden som omhuldades av staten och det offentliga på 60- och 70-talen och som fick mycket pengar. Tanken ligger nära till hands att staten i dag inte fruktar någon ungdomens radikaliseringsvåg, det finns inget skäl att göda dessa sektorer med pengar. Inte heller förväntar man sig att halvgamla romantiker som förvägras tidskriftsstöd ska ställa till revolution på gator och torg. Men här vill jag gärna citera mig själv med en anteckning ur Lyrikvännen nr 3/2004:

I framtidens vågskålar ligger det romantiska projektet och det politiska våldet.