Thielska Galleriet mot strömmen

Thielska galleriet är ett av Stockholms och kanske också Sveriges främsta konstmuseer. Man skulle kunna säga att det i sin utställningsverksamhet driver en ganska traditionalistisk linje, jämförbar inom litteraturens fält med en Aorta eller Post Scriptum. Det ställer (gärna) ut föreställande konst, med stor hantverksskicklighet i botten av de uppmärksammade konstnärskapen. Samtidigt håller Thielska dörren öppen för olika säregna modernister. En av de senaste årens finaste utställningar var Eva Zettervalls hösten 2006.
En följd (?) av Thielska Galleriets kunniga och kompromisslösa hållning är att dess utställningar sällan eller aldrig blir recenserade i tidningar som Dagens Nyheter. När det för en gångs skull sker i en stort uppslagen recension av utställningen Eva Bonnier 150 år kan man lägga märke till en ytterst försåtlig glidning alldeles i början av artikeln. Jessica Kempe ger en kunnig och initierad skildring av Eva Bonniers konstnärskap och liv, inte tu tal om det, men hon verkar också känna ett starkt behov av att markera mot Thielska Galleriet. Läs första meningen, gärna mer än en gång!
”Trots oförändrade statsanslag har Thielska galleriet det senaste decenniet förvandlats till ett avvisande näste där besökarna stundom möts av samtidsfientliga utfall, insmugna på de tystlåtna utställningarnas maskinskrivna verklistor.”
Så här talar en makthavare som verkar i det fördolda! Det går att nysta upp den här meningen så att säga bakifrån, även om ordföljden och meningsbyggnaden är egendomlig. Innebörden blir vad jag kan förstå ett vagt hot mot Thielska Galleriet; om de fortsätter med denna ”samtidsfientliga” policy – nämligen att visa i första hand traditionalistisk konst i den lite gammaldags eller snarare klassicistiska inramning som hör till museet – så ”borde” de bli av med sitt statsanslag. Går meningen att uppfatta på annat sätt? Jag tycker inte det. Någon med försänkningar i statsbyråkratin och de anslagsgivande myndigheterna har talat. En fiende till kulturens frihet.