Boyle, Boring&Brilliant. Inc.

Ja, stackars T C Boyle, och stackars mig.

På inrådan av en favoritbloggare gjorde jag den ovanliga ansträngningen att beställa hans senaste bok "Talk, talk" i bokhandeln och ivrigt invänta den, och betala den för 167 kronor eller nåt. Kalla det sällan-köp! Men titeln var ju så bra.
Och idén bra; romanen handlar om identitetstöld; ja ni vet id-kort, banker, personnummer, som kan snos och missbrukas, och så vidhängande jakt på fifflaren genom Amerika, fram till en otippad konfrontation på slutet.

Eller? Var den otippad? Nä, den var helt j-a genomtänkt. Förstås. Har du inget grepp om genren, G? Äru` lite dum? Ja, jag är thriller-dum-dum.

Det känns ju som jag tagit mig igenom 340 sidor väl komponerad grå, dvs fin och lugn och psykologisk, roadload. Bil efter bil. Tillsammans med en författare som balanserar sitt material med grå finess, och puttar in korrekta och grå och vardagliga observationer, och leder mig fram genom väl formaterade grå kapitel, tills jag äntligen, framemot tjugonde kapitlet, inte kan släppa boken på kvällen, och sen snipp, snapp, snut, är den slut.

Den kunde kanske hetat "Words, words". Eller "Chalk, chalk". Eller "Worse and worse".
I all fall: En mestadels perfekt insomningsbok. Och i alla möjliga bemärkelser perfekt, just därför så tråkig. Om jag var helt obevandrad skulle jag tro att författaren nyss gått sin kurs i creative writing, och nu excellerar i hantverket. Boken skiner av know-how, så där som en ny bil också gör. Och undertexten summar om att författaren suttit av många timmar och segt duktat sig fram.

Men baksidan vimlar av superlativa omdömen från Los Angeles Times o andra större tidningar.
Man ska aldrig bry sig om sånt, inte ens om det är en cool bloggare som Bodil Malmsten som berömmer.

Men, men, alla ni som gillar T C Boyle, eller inte. Säg pip!