Bokmaskinen och den felande länken

Det är med stor glädje jag läser den nya utgåvan av Författares Bokmaskins årliga antologi Poesi on line 07.
Inte för att det är något speciellt bra antologi, rent litterärt, för det är det inte. Men anslaget är underbart. Alla som besöker Bokmaskinen under en dag (i år var det förra lördagen, den 10 november) och sätter upp sina dikter eller andra texter på ett poesiplank kommer med i en antologi som trycks under dagen. Det är demokratiskt, öppet och resultatet påminner om forna tiders Grupp-antologi. Det är brokigt på allvar, skilda stilar myllrar om varandra, så som det var under 60- och 70-talen men bara alltför sällan är i dag, när till och med amatörskrivandet professionaliserats och stöpts efter mallar.
Det handlar om folkligt skapande, det som sker långt under den cerebrala högkulturen. Det är det som är befriande, man ser vad som rör sig ute bland mer eller mindre litterärt intresserade, hur tongångarna går. Och det är mestadels rimmat, faktiskt. En hel del plågsamma nödrim, men jag kisar lite och överlever dem. Det finns också en del riktigt bra inslängda rim. Annat är halv-modernistiskt, talspråkligt, en del dikter på främmande språk, en del prosaberättelser eller -experiment kretsar kring omvandlingen av inner- och ytterstaden i Stockholm. Här finns en nyfikenhet på både den inre och den yttre världen. Dikternas ämnen är kärlek, andlighet, omvärldskommentarer, årstidernas skiftningar... allt som förr i tiden hörde till en diktsamling men som i dag i mycket har rensats ut till förmån för en slags rätlinjighetens triumf (men det kallas för någonting annat, det rör sig dock om en teoretiskt baserad språkmaterialism, fixering vid språkets materialitet enligt i dag allmänt omfattade normer).
Finkulturen och fulkulturen har skilts åt, finkulturen kommer uppifrån och blickar uppåt, fulkulturen är i viss mån återblickande, vilket känns tragiskt. Göran Hägg sa på debatten som Romantiska förbundet hade för en tid sedan att all poesi fram till Dante var "sjungen" - medan det i dag är popsångarna som har övertagit den gamla poetrollen; han exemplifierade med Dylan som det kanske främsta exemplet på en nutida bard. Det ligger väldigt mycket sanning i det, men är inte den romantiska poetens uppdrag att överbrygga denna klyfta? Att våga beröra, att våga visa sig patetisk, men med litterärt vetande och hantverkskunnande i botten, att i en inspirerad kunskaps- och kärleksakt till lyriken nå ut också till dem som bara sjunger med i nya och gamla popsånger? Så ser jag i alla fall på saken, och enligt den linjen arbetar åtminstone jag.