Dikter till tröst – vill du läsa, vågar du skriva?

Känslosamma dikter, dikter som berör, dikter som rör sig längs hela skalan av mänskliga erfarenheter; kärlek, lidande, sorg och död. Kanske rentav pinsamma dikter, brådmogna röster som vågar språnget mellan det balanserade och det patetiska och tillbaks igen? Dikter som formulerar sig på ett minnesvärt sätt som stannar kvar i själ och hjärta, dikter som man vill memorera, som arbetar vidare med läkande fingrar långt efter läsningen. Vem är intresserad av sånt?
Tja, hypotes nr 1: Ungdomar! Ungdomar kan ta till sig sådana dikter – om vi nu lyckas locka in dem och vidmakthålla intresset. Ungdom, kärlek, vänskap och känslor är vad ungdomar på högstadiet framförallt vill läsa dikter om, om de nu får frågan. (Men också om sorg och glädje, död och ensamhet…)
Detta enligt förordet till antologin Kärlek och uppror (En bok för alla, 1989), en klassisk antologi med ”210 dikter för unga människor”.
Hypotes nr 2: Människor en bit upp i åren vill också läsa kommunicerande lyrik! Därför att de har gjort smärtsamma erfarenheter, de kanske har någon anhörig som gått bort, eller måste kanske själva rentav börja förbereda sig för döden? Under alla omständigheter handlar det här om hur vi ska förhålla oss till det som gör ont och då gärna tar poesin till hjälp.
”I stunder när livet känns svårt kan vi vända oss till lyriken för att finna hopp och tröst. Denna antologi innehåller poesi från skilda tider och platser, men tonvikten är lagd vid vårt svenska diktarv. Här finns dikter till stöd och hjälp – och som kan ge ljus i mörkret” (baksidestexten från Dikter till tröst, en antologi i urval av Amelie Bennet som kom på Prisma 2006.)
Det här är utan tvivel en av de bästa poesiantologier jag läst över huvud taget, och nu håller jag mig då i huvudsak till svenska språket. Jag kan gärna erkänna att jag reagerade med stort intresse redan på bokens titel, det låg något utmanande i att faktiskt säga att dikter kan vara till tröst när ett sådant betraktelsesätt – hur självklart det än kan tyckas – länge har ifrågasatts och betraktats som överspelat av de som hävdar att dikter i första hand är undersökningar av språket. Bara en sådan sak som att subjektet kanske är intakt i de flesta av de dikter som ingår! Kanske speglar sig andra sårbara men trots allt fortfarande intakta subjekt i de känslor som här kommer till uttryck i diktform? En provokation, gott folk! Lyrik kan användas och ha betydelse för levande människor; inte bara presenteras för att vinna kulturell prestige på den litterära kritikermarknaden.
Men alla de där litteraturpolitiska ställningstagandena hos mig föll bort när jag började läsa boken för det här är verkligen gripande läsning, av de bästa poetiska uttrycken från Bibeln och framåt presenterade på svenska språket. Urvalet är skickligt gjort, klassiska svenska översättningar av Martialis och Hölderlin hör till höjdpunkterna.

Epigram

Under bekymmer och nöd är det lätt att livet förakta;
modig är den, som förmår leva trots armod och brist.

(Martialis, i tolkning av Bernard Risberg)

Eller, om du tvivlar, lyssna till Hölderlin i översättning av Erik Blomberg:

Då mänskor glädjas

Då mänskor glädjas, återstår en fråga:
hur gläds de, är de goda, gör de gott i livet?
Ty då är sinnet lätt och sällsynt deras plåga,
förtröstan blev åt dessa människor givet.

En fantastisk dikt av persiska Furugh Farrukhzad ingår också i urvalet (författarinnan nyligen uppmärksammad även av Post Scriptum i dess sista nummer, 3-4/2007).
Tonvikten i antologin ligger vid arton- och nittonhundratalets diktning. Bo Setterlind står sida vid sida med Shakespeare (urvalet är i bokstavsordning).
Finns där en märkbar brist på kommunicerande, känslomässig, antologiseringsbar lyrik av yngre författare? Ja, förmodligen. Tio av de medverkande poeterna är födda 1950 och senare; av dem har tre ganska oväntade namn kommit in, som inte själva har gett ut någon diktsamling mig veterligen: sångerskan Eva Dahlgren är representerad med två sånger, Louise Boije af Gennäs och Maria Nyman medverkar också. Yngst är Lotta Olsson (f. 1973) och Sara Hallström (f. 1979). Hur återväxten ser ut står skrivet i stjärnorna, men så många enskilda dikter skrivs ju inte längre i dag, desto fler genomkomponerade, konceptuella diktsamlingar, svåra att återge i antologiform!
Vad andra förväntas läsa:
Andra läsare, medelålders, halvunga, mitt-i-karriären-människor får hålla till godo med chick lit eller kriminallitteratur. Eller läsa språkmaterialistisk, prestigefull men oftast känslotom lyrik som den som finns med i antologin Femton poeter ur 90-talet. En social markering och en karriärspositionering att läsa sådant, ingen poet från ”Femton poeter…” har funnit vägen in i ”Dikter till tröst”. Lite orättvist kanske, mot åtminstone några av de medverkande, som Petter Lindgren och Eva-Stina Byggmästar, även om jag betvivlar att Petter brukar se sina dikter ur just den aspekten.